Ja, så var det dags igen. Ännu en gång ska jag till att mörda det finaste som finns på den här jorden. Jag ska kväva, döda, mörda och glömma bort det vackraste av allt.

Jag kan inte vara din vän. Jag vill ha dig. Du är mitt hem, även om du inte vill vara mitt skydd mer. Du behöver inte vara det. Jag har det bra nu, du behöver inte skydda mer. Du betyder helt enkelt bara känslan av ett Hem. En känsla jag aldrig haft. Någonsin. Någonstans.
Utom hos dig.

Ditt rum, när vi var yngre. Ditt rum i dina föräldrars hus. Stearinljus, fotogenlampor, rödvin och anna ternheim. Kramar. De där kramarna. De som gjorde mig varm in i själen, för första gången. De som smälte mig, så att jag kunde gråta igen.
Och jag var tvungen att åka ifrån dig. Det var dumt av mig, men jag var tvungen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv, om jag hade stannat. Inte du heller. Det var min natur, att segla iväg den sommaren, på den båten, och vi visste det båda två.

När jag kom tillbaka, efter min stormigaste tid någonsin, var du samma du, men med en ny i dina armar.
Det är tre år sedan, och han är där fortfarande. Och jag har varit duktig, jag har skött mig snällt och varit tyst.
Jag dödade det, det jag fortfarande kände för dig, för att stå ut i din närhet. Jag tror jag lyckades, för en dag skrek det inte efter dig mer. Det gick att andas, även om din doft inte fyllde luften, och det var inte längre nödvändigt att krama dig, det sista jag gjorde innan jag somnade.

Men innan jag åkte ut på min båt nu i år, var det något som ändrades. Du var så klart världens vackraste, det är du alltid, du var värmen och tryggheten och mittpunkten. Men mina händer saknade dig igen. Jag ville somna med dig igen, och hålla dig i mina armar, så där som jag gjorde den gången.
Jag ville halvvakna, och känna att du låg på min rygg och sov, som du gjorde ibland.

Jag seglade igen, seglade och jobbade och söp och knullade och flirtade. Allt. Allt för att tro att jag inbillade mig om dig. Jag försökte i 8, kanske 9 månader. Så när jag kom hem, och träffade dig, förstod jag.
Det här går aldrig över.

Och nu vet du. Nu vet du att jag vill ha dig igen. Och du är trött på det, och du sa att jag blir kär i dig, när jag är rotlös. Som om du var Jenny och jag var Forrest Gump, och du sa till mig att jag inte vet vad kärlek är.
Men det vet jag. Jag tror inte du förstår.
Jag behöver dig.
Inte som plåster eller bandage längre, läk mig inte, för jag är läkt. Jag är hel nu. Det någon utifrån kunde läka, läkte du. Det bara jag kan göra något åt, är helt okej, och det som är som ärr, har jag kommit att acceptera.
Jag mår bra, låt mig läka dig den här gången. Och jag vill bara få ha din doft i min näsa, när jag somnar. Bara känna mig hemma igen...

Men det går inte.
Så nu måste jag, igen, försöka mörda mina känslor för dig, för att kunna stå ut med att se dig.

Antingen mördar jag den finaste känsla jag haft, eller så förlorar jag den som gav mig den...