Hon log Det där leendet som bara hon kunde Det som fick mig att känna att ännu en Bit av Guds stora puzzel lade sig på plats Hon böjde sig försiktigt fram och viskade ” Le min sköre Prins För tiden för Din upprättelse Närmar sig” Hon hade funnit mig ute på det stora slagfältet vid sjön Meskalin. Där hade rovfåglarna redan börjat hacka på min sargade kropp, börjat sa jag, Inte slutfört. De asen ville väl ha mig mörare än jag redan var. Min torra strupe hade bränts sönder av både sol och vind och det förbannade Vattnet från sjön, som fienden hade förorenat efter sämsta förmåga. Hon förde mig till sin Faders boning baddade mina sår, med bomull och salva från himmelska höjder. Gav min strupe friskt vatten från Sonens källsprång. Med sina böner släppte hon åter in själens hemlands luft och vädrade bort unkenheten från självömkans gamla vin. Korsdraget från himlen reste en mur av tillit i mitt inre. En natt frågade jag henne ” hur kommer det sig att Du såg mig när ingen annan gjorde det? Hur kan Du älska mig när ingen annan kan? Varför offrade Du Dig för mig, när ingen annan gjorde det?” Nu log hon igen, och svarade, utan att tveka på orden ” Han som skapat ögat, skulle inte Han se Dig? Vad Han ser, låter Han mig se om jag är villig. Han såg Dig Och jag Dig genom Honom. Han som skapat kärleken skulle inte Han älska? Och såsom Han älskar så har Han kallat oss att låta Sin kärlek brinna genom oss, jag älskar för att Han först har älskat mig. Han som skapade den självutgivande kärleken den självuppoffrande, när Han själv blev till ett offer, skulle inte Han vilja Och ge kraft till oss, till att offra oss själva för varandra? Du är Hans vän, alltså min, Och ingen har mindre kärlek än att den ger sitt Liv för någon som Han redan gått i döden för” Det tar sin tid att hitta kraften, att finna den tår-beströdda stigen som ledde hem igen. Att våga säga ja och amen, till livet, men hon Gav mig livsmodet åter och då och då sänder Hon medicin för mitt tillfrisknande. Dock en natt skickade hon bud: ”Mitt hjärta värker, går sönder, hjälp? Vill inte oroa mina nära, kan Du hjälpa mig?” Jag svarade budet att jag var redo….. Så ännu en gång drog jag mitt svärd Och kastade mig ut på slagfältet. Jag hörde rösten, av Honom som sa: ”Den ogudaktige Stämplar mot den rättfärdige Och biter samman sina tänder mot henne. Men Herren ler åt honom, och vad de önskar blir till intet” Jag mötte Furstarna som tidigare gång på gång rådslagit om mitt liv. Dock, denna gång kämpade jag mot fienden, med blodad golgata-klinga och med en vrede från Jobs Gud. Som log med mig och gav seger i rätt tid. Åter kom ett bud från henne.. Tack!! Allt är väl med mig Ta nu hand om Dig, du sköre prins…Din Debora Jag sov lugnt den natten. Trött och tacksam, att jag åter fått lära mig att strida, och vinna seger. Och även om jag är en "skör prins" så är jag en hjälte i hennes ögon.. Vad som hade hänt mig innan hon fann mig där ute på slagfältet, den gången, det är en annan historia. Men en sak vet jag, och det är ”hon är min vän och jag hennes”… kb