Sent omsider kom du till det märkvärdiga lugnet i den vita sviten där all mahogny byttes ut mot magnoliaträdet där jag satt i kronan som en andfådd kråka eller ett saftigt äpple. Tiden var avtalad och bruten och jag fick inte så mycket som en ursäkt. Du kom in som en greve i din mantel och hade ett luder vid din arm. Sekunder gick och hon fortsatte att stirra på mig på sitt vridna vis. Hon stannade med oss i en vecka som kändes som ett bevingat år då jag nästan halva tiden sov och hela den tiden drömde jag.

I sinom tid kunde vi äta vår mocca och läsa vår kiosklitteratur. Vår nya väninna Larysa visade sig vara riktigt beläst och citerade långa stycken ur en bok av Traci Lords. Vi körde söderut och årstiden verkade förbli densamma. Vi lät vinden och molnen styra vår färd tills vi kom till en riviera. Snart var det november och det lilla våpet med de stora ögonen skulle stiga av och bli flygvärdinna och vi tackade för hennes medverkan och det var skönt att se mitt svartsjuka leende mildras och lätta i backspegeln.

Vi tog på våra violetta kläder och sprang ut på en prärie som blev den nattens hotellrum. Där fanns citronträd som höll oss kuranta tills solens röst började att viska en ramsa tidigt på morgonen. Solen hade ett blått hav i sina ögon och var ett präktigt nav i vår galna opera. Den elake svärmorsdrömmen var snyggt klädd när den kröp uppför horisonten. Han ville bli dyrkad för att han hade pusslat ihop oss och satt igång oss som ur. Han hade givit dig din flyktiga personlighet i en tribut till sig själv och följde dig nu med sin blick och han visste vilken dag rymningen skulle vara över.

De kåta ögonen tittade på dig från en grön tavla och du var fastkedjad i en sång du inte förstod när den spelades på radion. Vargens hår hade trillat av och många beundrarbrev resulterade i giftermål med en ond tvillingbror. Vi satt med våra armar och ben i kors och sade inte ett knyst.

Du hade skickat din översatta poesi till sångerskan du skulle lära känna väl. I stencilhäftet kunde sidor vara fulla av ilska och humörsvängningar och i texten kunde stjärnor fördunkla och skrämma. Jag gick fram till dig och sade att jag tyckte om vad du hade skrivit. Jag sade att jag följde din karriär vilket också var en vit lögn. Du svarade med att somna på en annan ort och köpte mörka linser innan du lät bli att vakna. Du fick ett återfall av stannade klockor och blev mytomspunnen för att du dog ung under ett dricksglas. Papperslappen med jordgubben fick dig att flyga från trettonde våningen rakt upp till din gudinnas rike. Hon betalade alla pengar hon hade för att se dig på alla fyra med ett äppelskrutt i munnen. Och hennes händer undersökte vår Sedan, långa naglar klöste rispor i ditt skinn och din lack. Den entoniga samban var din ljudkuliss och den enda riktiga vän du hade kvar. Jag knackade på dörren till ditt torn och framför mig stod ännu ett olycksfall.

Där satt du i Syd Barretts möbler och mindes och blev sjukligt rastlös. Någon du hade litat på kom och lekte med ditt psyke och ritade dig i glasyr. Massan var av bara en sort i din klang av århundraden, en klagosång med knäckt nacke som sparade sina pengar för illusionen. Det utvecklingsstörda vattnet drömde sig loss. Och så länge du mindes detta undrade du varför. Och till råga på allt hade du du blivit rädd för dig själv.

Evangeliernas tid var förbi med lager av läppstift på prästens mun. Han kommer till sin intern och har häxblod i kitteln. Saliv av en skälm, centiliter av ren soda. Mörbultad frihet inom ängsliga fingrar håller den heta plåten mot den kalla skyn medan strebers stryker dammråttor under darrande händer. Och du hänger i cellen som en skulptur innan du räddas till livet ur ett hätskt pandemonium.