Sitter och tänker på männen i mitt liv. De med en sorts fadersroll.

Min pappa

Ordskojande, argumenterande, kramgo, mjuk och det mest envisa och orubbliga jag träffat på men en av de få män som tänker lite längre än näsan räcker på vissa områden.

Pappas köttsoppa. Skedpalten inte att förglömma. Hans eviga skruvande i bilar, den tunga gasfoten och glädjen över att få skruva i min bil även om jag ser att det är tungt med värken så ska han, ändå, till varje pris göra det för jag ser att han verkligen vill.

Vänskapen som växt fram i min vuxna ålder och resonemangen vi har, de tar aldrig slut och det är lika intressant varje gång. Är glad och tacksam för det som finns idag för det fanns en tid när vi inte kände varandra alls, sådant som kan bli när familjer går isär, då när det blir skilsmässa. Varje tillfälle tillsammans med min pappa uppskattas. Vi hittade varandra efter att ha förlorat kontakten i flera år. Det är stort.

Jag ler och tänker på hur han idag i varje läge lirkar fram ett leende ur min lika envise son som sexårigt tvärvägrar och får mig att pusta av frustration och svämma över av lycka och allt annat i känsloregistret. Min son som liknar sin morfar brukar jag säga.

Med all kärlek säger jag att min pappa är som en tomte där det plirar ur de blågröna ögonen med det buskiga, lockiga håret på huvudet, nu grånat men det hår som jag ärvt, även hans händer och hans gångstil och hans kroppsproportioner, men tack och lov slapp jag hans skägg.

Min morfar

Tankarna går ofta till honom även om han inte finns kvar i livet. Han var för mig varm och trygg och alltid med ett lyssnande öra och som behandlade varje sak jag berättade med största förtroende, inte ens min mamma fick veta trots att hon nog försökte. "Det har du inte med att göra, det är mellan mig och henne." fick min snopna mamma höra.

Hans alltid ostyriga brunsvarta hår och de bruna ögonen som såg varmt på mig och de lugnande kommentarer han kom med, han var nog ganska road av mina småflickepåhitt och han tog sig tid med mig, så som bara en morfar kan, speciellt under våra långa promenader där jag gick med min lilla hand i hans stora och varma och trygga näve.

Han kom med små överraskningar från jobbet, en spade han svetsat ihop åt mig eller när han ställde den röda pulkan på bron åt mig som present åt mig. Hans kanelbullar var de bästa jag ätit och hans plättar och våfflor eller den berömda ugnspannkakan. Tänker på hur han sitter framför elorgeln och spelar, den ena melodin efter den andra. Att få sätta sig på pallen tillsammans med honom var en höjdpunkt, att få lyssna och se hans fingrar dansa över tangenterna, med svarta sorgkanter på naglarna efter många timmars skruvande i oljiga motorer. Den stora saknaden efter honom när hans hjärta inte orkade mer kommer nog aldrig att ta slut.

Jag har fortfarande kvar de presenter dessa två kommit med till mig, väl bevarade och dyrbara för mig. Än mer bevarar jag det jag fått ta del av i närvaron, något jag uppskattar stort, detta att vara del i en familj.

Sådana här tankar av uppskattning som man egentligen borde uttrycka varje dag till den familjemedlem man älskar istället för att tänka på det en dag per år. Något som är viktigt att säga, uttrycka och förmedla till människan så länge det finns att ta emot för det svider när de gått vidare och man saknar. Då vill man inte sitta och ångra att man aldrig sa just dessa ord.

Jag älskar dig.