Minns jag när jag slungade ambitionen mot klippan Wannabe?
Jag erinrar mig det. Det var en mörk dag, som upplystes väldeligt.
Väldeligt är ett starkt ord, jag använder det här.

Plötsligt (det var plötsligt) stod där en ordarmé utan general!
Vad skulle jag göra? Jag talade, och det var den sanna mobiliseringen.
Mobila blev tankarna, och rörligt mitt jag.

Hade det inte varit för den dagen hade jag fortsatt förbliva en läsande.
Jag tänker så. Det var en mörk dag, men plötsligt strålade en klar sol.
Solstrålar omslöt mig, så var det.

Minns jag vad de omgivande själarna förtäljde om samma dag i almanackan?
Jag minns inte. Min glömska är på denna punkt odiskutabel och stel.
Stelt var skalet jag lämnade, nedanför Wannabe.