Kram.
Bara kram.
Skratta och prata.
Lång kram,
vart går det för långt?
Vanans makt är stor.

Vanan säger att allt är som det var,
men jag vet bättre.
Vanan har en skarp gäll röst
som gärna överröstar vetskapen om att inget är som förut.
Det är bara att tvinga hjärnan
att tänka de sanna tankarna.
Trots Vanans bråkiga vilja.

Tycker om.
Confusion.
Vänskapskärlek,
men Vanan försöker förvirra mig.
Det gör ont att bli förvirrad
av Vanans makt.
Jag är maktlös,
men vill störta den stora diktatorn
Mr. Vana.
Går det..?

Det är inte som det brukar
och inte som det brukade.
Nu ska detta bli det "normala"
och jag vet att det går.
Men Vanan vill inte,
trots att den vet att inget går att ändra.
Nu är det som det ska.

Älskar.
Vad skulle jag göra utan ängeln?
Ingenting, och jättemassor.
Tanken skulle sakna den enda som förstår
orden skulle rinna över ögonens kant,
det skulle vara outhärdligt.
Apatisk tomhet.
Tankarna exploderar i ett moln av ord.
En explosion starkare
och farligare än den största
kärnkraftsläcka.
Plopp...pang!
"Inga överlevande"

Ge mig en kram,
och säg att det ordnar sig.
Ge mig en kram
och säg att Vanan snart går över.
Övertyga mig om att det här är rätt
hur fel Vanan än säger att det är.

Säg att hjärtat har rätt nu
och att Vanan har fel.
Även fast Vanan skriker högre
och överröstar allt sunt förnuft.

Störta den stora Vanan..?