Jag vandrade stilla

på den gnistrande stigen.

Snön föll vit

mot mina axlar.

Bildade stjärnor i mitt

stelfrusna hår.

Andades luften

som bildade vit ånga.

Glömde att jag gått

här förut.

Tills mitt minne återkom

med klarhet.

Stigen jag vandrade

var redan upptäckt

och jag ville

på upptäcksfärd,

söka nya upplevelser

och skapa nya minnen.

Man lever livet en

gång i denna skepnad.

Och jag vandrar inte mera

samma stigar som i går...

Vandrar inte längre runt

i cirklar.

Jag går min egen väg nu...

© Klio, H.A