Kvinnan i bilen ville gärna veta hur livet blivit som det blivit.
Hon tittade på sina vitbeklädda ben där hennes händer vilade tungt. De såg ut som om de var trötta, som om de inte ville mera. Egentligen orkade hon inte fundera mera på det, men tankarna fortsatte i alla fall att köra sin runda i hennes söndervärkta huvud.

Efter en stund andades hon sakta ut som om hon suttit och hållit andan utan att tänka på det. Bredvid henne sitter hennes man sedan många år, de har inte mycket gemensamt längre, hon undrar tyst om de någonsin har haft något alls tillsammans? Vart hade hennes drömmar tagit vägen? Var det han som stulit dem? Ibland trodde hon det, då han levde och lever sitt liv i en värld som inte var hennes mer än på ytan.

De hade fått två barn tillsammans och de lyste upp hennes liv, barnen var hennes solar på den mörka natthimlen. Nu var de så stora så de inte längre tillbringade så mycket tid med sin alltmer gamla mamma. Men det fanns en närhet mellan henne och barnen, det kände hon och visste. Det var den närheten och det kittet som höll henne uppe på benen, tänkte hon.

Alla år som gått, var blev de av? Hur kunde hon tappa bort sig själv så totalt, låta mannen styra hennes liv så länge? Det gjorde ont att tänka på och hon fick svårt att andas igen, luften räcker inte till, som om han andas upp all luft i bilen som de sitter i. Hon tänker för sig själv: näe, han unnar mig inte ens att andas in luften som är helt gratis.

Trots tröttheten och huvudvärken som varit hennes följeslagare under många år har hon slutligen fattat ett eget beslut, hon ska gå ifrån honom, bara lämna honom nu. Hon har planerat det noga under den senaste månaden. Hon har fixat en lägenhet flera, flera mil från deras gemensamma hem, hon har till och med ordnat ett arbete, trots hennes brist på tro på sig själv, hon har även bytt namn. Ja, hon har gjort många saker som hon skulle ha gjort långt tidigare men aldrig vågat och haft styrkan att göra.

Mannen hade tryckt ner henne, hotat henne och förnedrat henne och ibland även slagit henne. Med åren trodde hon alltmer på det han sa om henne. Ändå ville han inte skiljas när hon förde det på tal, nej, han ville ha kontroll över henne, känna makten brusa i hans ådror.
Han är en man som man inte lämnar, oberoende av hur han beter sig. Mig lämnar du inte levande, hade han sagt och hon trodde honom. Hon visste att han var kapabel till det mesta, trots hans vårdade och finslipade yttre. Han kunde spela sitt spel tänkte hon.

Hon hade lärt sig till slut, vad som passade och inte passade men på kuppen hade det som var hon försvunnit. Hon hade inget liv ingen själ längre. Hon hade inget umgänge, för de få vänner hon hade haft dem tog han från henne på olika sätt. Nu hade hon ändå hittat en vän som hjälpt henne att tänka i nya banor, hjälpt henne med det praktiska och stöttat henne. Det var svårt att upprätthålla även denna kontakt eftersom hon fick smyga sig till mötena med kvinnan på socialkontoret. Mannen skulle bli galen av ilska om han visste vad hon gjorde och hon hade svårt att vara lika nollställd längre, ju närmare hennes försvinnande kom. Men det var viktigt annars skulle allt arbete vara förgäves.

Inte ens barnen visste något än men de skulle få veta när allt var klart. I kväll efter middagen skulle hon gå ut med hunden en sväng och sedan skulle hon aldrig mer återvända. Hon hade redan smygit ut det lilla hon ville ha med sig av deras gemensamma saker. Hon tog med sig endast lite kläder och foton från barnens uppväxt, hon fick inte ta för mycket, annars skulle han säkert lägga märke till att något var borta.

Plötsligt bromsar mannen in och hon rycks hastigt upp ur sina djupa tankar, han svänger in mot vägkanten. Hennes hjärta bultar, har han kommit på henne? Vet han vad hon planerat den sista tiden? Hon känner hur hennes nytända hopp börjar dala igen, han får inte ha kommit på henne, ber hon stilla och tyst för sig själv. Hon säger ingenting och försöker verka oberörd när hon frågar varför han stannar.

- Det ska du skita i, säger han och öppnar dörren och går ut till bakluckan. Där tar han fram en väska med grejer i som hon inte ser vad det är. Kanske hans träingskläder, tänker hon. Vad ska han med dem nu?

Mer hinner hon inte tänka förrän hon ser hans pistol vid sin vänstra sida. Han riktar den mot henne och skriker till henne att hon ska kliva ur bilen. Hon frågar vad det är frågan om men han svarar inte utan biter bara ihop sina käkar ännu mer. Hon kliver försiktigt ur bilen och hon vet att han vet... För henne finns inget mer att göra och det sista hon tänker på innan tystnaden är: Undrar vad mina barn tänker om mitt försvinnande. Hon önskar att hon hade hunnit säga något till dem innan det var för sent...