Det är doften av en annan människa, den där doften. Nära. Nacken, händerna. Håret. Doften av innerlighet. Inte avslagen öl och danssvett. Inte det okända. Det är doften av en annan människa, doften man känner igen, dag efter dag. Den som sitter kvar i kuddar, i alla dina kläder. Doften av dig.


Det är kärlek mellan fyra väggar. De där fina orden. Den där starka tron. Övertygelsen. Inte osäkerhet och det där flyktiga. Inte kanske. Allt är med sådan säkerhet. Precision. Och när vintern kommer andas vi samtidigt, i takt när vi sover. För sommaren får aldrig komma. Det är inte ditt fel. Det är mitt fel. Det är inte dig det är mig. Och du nickar. Förstår. Gråter på natten. På dagarna.


Det är som lockar emellan mina fingrar. Som skruvar sig. Borrar hål i mina rytmiska tankar. Så nynnar hon, så lyssnar du. Så står du beredd när hon trillar. Så står du brevid, när hon väljer att falla till marken, istället för i dina armar. Så står du där, näpen. Dum. Ser på, lyfter upp. Så trofast är du. För mycket för att vara rättvis emot dig själv.


Hör du mitt rusande skratt, det är när jag ser dig. Det bubblar upp, trillar ur min mun. Emot dig. Emot bara dig. Så ser du, bryter upp, brister ut, i samma underliga känsla. Det där emellan två leenden. Det där som bara kan komma, emellan två leenden. Mitt rusande skratt i dina varma händer.


Det är bussen med för mycket folk. En väg och den leder inte till dig. Det är bilen. Eller tåget. Kanske också tanken. Rusandes iväg. Och den leder inte till dig. Det är mössan på huvudet. En sammanpressad mun. Det är jag hos dig. Den där första gången. Fumligt talande, så rodnar du på kinderna när hon säger; du är så fin. Eller så var det hon som gjorde det. När du sa det. Och det är koppen som trillar för att hon är klumpig, och det är dina ben som somnar, för att du inte vågar röra dig. Ifall hon skulle tro, att du försöker flytta dig närmare.


Det är mina lockar som ska försvinna. Det är det mjuka, som hon vill slita bort. Virvla med dina fingrar på mina röda läppar. Du ser nog. Ja. Hon vill ju det. Så kommer nya vägar. Bilen svänger. Tanken slås undan. Raka längder, trasigt hår. Du sitter på en säng. Ensam. Sedan med en annan mig. Du är inte lika blyg längre. Dina ben somnar inte. Så mycket mer, vågar du nu. Hon, hon kunde aldrig blivit jag. Jag, jag kunde aldrig blivit hon.


Det är bussen. Bilen. Tåget. Tanken. Sinnen. Minns doften, doften av en annan människa. Nacken, håret. Närheten. Doften av dig. Jag med platta längder. Tjocka strumpor. En väg jag inte gått på innan. Det är blicken i marken som hon lyfter. Det är ögon som möts en alldeles för grå dag. Det är flyktigt och fort. Det är han och det är hon. Det är du och det är jag. Det är tiden. Förändring och förvandling. Håret man klipper av. Läpparna man målar röda. Det är blicken som lyfts i igenkänning, doften ifrån en människa. Doften av dig. Det är ett örngott hon ännu inte tvättat.

Det är blickar som möts.
Det är din hälsning som aldrig kommer.