I början kunde jag inte säga dem, orden... men jag har minnen av hur jag slukade dem, levde i dem. Min familj trodde jag var dövstum eller kanske utvecklingsstörd. Jag levde i min egen värld och behöll alla orden inom.Tyst levde jag. Så kom de ut, bara så där, allihop, på en gång. Omgivningen tyckte att det var spöklikt, jag ägde dem, jag talade aldrig på barns vis, hade aldrig något babyspråk. Jag talade rent och korrekt med ett mycket stort ordförråd. Jag hade ju suttit där, stilla i min ensamhet och girigt samlat dem ..

I skolan mobbade de mig, jag talade med ett språk som de andra barnen inte  förstod. Du använder så svåra ord; så man inte förstår, som en mamma, sa de snällaste. Jag begrep aldrig det där med att ljuda orden, så jag lärde mig inte läsa lika fort som de andra. Men jag gjorde det tack vare min mamma, hon sade; att inte lärarna begriper att barn lär in på olika sätt; Du ska se orden som en serie som bildar en mening; sade hon när jag satt vid köksbordet och bläddrade i en tidning. Jag minns det så väl... vips kunde jag läsa på cirkus fem minuter hade jag erövrat det skrivna språket, sedan läste jag, allt jag kom över,de tjockaste böckerna drog mest, ljuvliga, med hur många sidor som helst; Nils Holgerssons underbara resa,Det susar i säven... Sedan gick jag lös på vuxenböckerna, de tyngsta; med de stora frågorna...

 Min bästa vän var bibliotekarien, som först höjde på ögonbrynen men som sedan roades av att diskutera litteraturhistorien med ett litet barn. Jag hade en irriterande ovana att alltid märka ord hos andra, det skulle ju vara rätt, tyckte jag, den ovanan har jagt lagt av för länge sedan, tack och lov. Men ler lite så där i smyg när jag hör andra göra det... Jag vet ju, vad den ovanan ofta beror på. Under årens gång har jag fått anstränga mig för att passa in och för att bli förstådd, därför har jag lärt mig det "enkla språket" och vikten av det, vikten av att alla ska förstå, att ingen ska behöva känna sig språkligt underlägsen. Jag har dessutom lärt mig att det språket är det vackraste och det svåraste att behärska. För mig är det språket en livslång utmaning. Jag tackar alla på den här sidan som stöttat mig i mitt skrivande och alla de som förstår att de enklaste orden är de svåraste.