Jävla damp, min mage får kramp, samma visa varje dag,

ångesten kryper sig tillbaka och jag får känslan av obehag.

Kanske är det så att du inte längre är död för mig fast det borde du vara,

fast endåså, jag saknar tiderna när det var dig jag skulle gå till när jag hade skrapat knät eller när matteläxan var för svår,

kanske, endå kanske är du värd en tår,

men jag vet inte om jag kan erkänna det.

FAN!

Den klassiska frågan, varför?