Det är i den ljusa nattens förening
med den mörka dagens död
jag tänker på Lorca.
Luftens stumma speglar har brustit,
åns ruttna vatten utsöndrar svavel
i förtvivlan över kyrkklockan
där den blinkar som en eldfluga i höstmörkret.

Tomhetens glas brister,
hjärtats uttjänta kamrar blöder.
Den här dikten är ett sår jag petar i
och allt jag är färgas av fuktens böner,
lövens ihåliga färd mot skämd jord.

Jag såg honom gå på det svarta vattnet,
hur ytan blev till en strid,
ett slag ingen kan vinna,
hur flaggorna föll ur händerna på dem
som redan var döda,
de små, stirriga, döende, burna av en släkt låga.

Det är en död mans andedräkt
som lägger sig över den våta gatan.
Träden ser dig och din vidriga död.
Svarta skjortor singlar ner från torra grenar,
ett mörkt regn utan hopp eller återvändo.

Ingen klättrar längre i träden,
ån rapar sina giftiga gaser,
färgar dina kinder, spricker.
Läpparna torkar i outtalad sorg
över sången som dog långt innan födseln,
långt innan skuggorna formerade sina trupper
runt ögats bastanta barrikader.

Du talade en kort stund
innan vansinnet tog ny fart
och barnen sköljde sina ögonvitor
i det svarta regnet.
Ingen annan har talat till håligheten
mellan det som inte är
och det som aldrig kommer.

Kyrkans tegelstenar, mättade på böner
och unket vatten,
har aldrig hört oskulden falla
i det mörka gräset, har aldrig
lättat på sin tunga börda
för den döva himlen.

Ingen skimrande apelsingloria har lyst mer
än tanken på vem det är som flyr
när minorna blommar ut i röd död
som näckrosor på obrukbara åkrar
och vädret inte längre går att skörda.



II

Skämda reptilvindar förpestar varje dag
romska skjul utanför Rom,
vindar kuvade av hat och sotade fönster,
vindar som tidigare krälat i uniform
och petat ut ögonen på barn och kvinnor,
vindar som skruvat till sig en ny iskall röst,
dessa vindar bereder väg åt det gamla användandet
av höga murar, taggtråd och kamphundar.

Solen går ner och i eldarna
de rättfärdiga kejsarna startat
glöder vagnarna en sista gång
innan askan åter svalnar mot månens panna.
Det sista hjulet, korsat av rädsla och hat,
rullar i glömskans och utanförskapets
råttlika existens vid soptipparna
dit ingen kan tänka sig.
– Medelmåttorna regerar.


III

Jag tänker ibland på tomhetens eko
som följer mig som en cirklande varg,
som ett uniformerat hot om svart regn.
Jag tänker på de mörka truppförflyttningar
som rör sig djupt ner i det fördolda,
i det som ibland beskrivs som det vedertagna.

Med en fot i parkens grönskande dröm,
den andra ner mot jordens tid
somnar jag hela tiden utan andra val
än att förtröstan har övergett mig
och att notan strax är betald.

Jag är falnande framtid utan början.
Jag minns inte längre.



IV

Han står där, full av intryck,
och räknar gatans kringdrivande hemlösa,
en tempeltjänare belamrad med pennor.
Upptakten går hela tiden om lott
och idkarna av konstant förbiseende
söker skydd i den namnlösa rörelsen.

Röster och bilder snurrar
med gator och skyskrapor
böljande som åkrar eller kyrkogårdar
innan kriget åter tar emot honom.
Hans ord föds som hot mot alla små män,
mot allt som inte driver med floden.