Alla de tankar tiden driver
rinner som alltid förbi
det som egentligen händer
när allt är normalt, kan bli.

Stjärnorna blänker i natten,
den starke riktar sina bomber
mot den egna välfärdens hot
och bygger gyllene katakomber.

Den klassiska musiken faller
genom tid och evighet som regn,
som en tid utan mänskligt förfall,
som en tid i sammankomstens hägn.

Kommunikationen talar om död,
om kvinnor och barn som faller
in mot det som kallas slutet,
mot människans mörka galler.

Var finns poängen med det hela?
Vem är det som är skyldig till förfallet?
Varför frodas misstron i fred
och varför besudlas alltid materialet?

Den ljumma januarivintern smeker
min nakna hud som en längtan,
ingen känner vårens hemligheter
eller den åkallelse som tänder lyktan.