du som lägger till i mina vikars tystnad
du som är vinden i krusningen på ytan
vågen som kramar min botten
du som är bruset i kronan
mullen mot mina rötters nakenhet
beröringen från vårblommorna i ditt hår
svärmar runt min andhämtning
du som stormande sköljer min kust
och lägger till i mina vikars tystnad
stannar du när gryningen rodnar
du som är stillheten
över en sömnig sommaräng
surret omsluter mitt bultande hjärta
en vinge av ditt andetag
tänder lyktan i min jordiga kula
viskar drömmar i ögonlockens
blå nätter
det lätta steget
från ditt sorgsna leende
resonerar i mina korridorers evighet
du som är siluetten
av mina fingrars törst
spåret i min längtans nysnö
hur fann du stigen förbi
min resoluta stolthet
genom hägnet av oändlighet
hur nådde du
mitt mörkers slut
dig som jag aldrig känt
vars smak jag aldrig glömmer
som ett fall genom vidunderligheten
för att våga
snudda dina läppar
där på randen av mitt bråddjup
släppte jag taget