Så som det bleka skakar av sig sin färg gör han som packar sina väskor för sista gången.

Totalt,

omsorgsfullt.

Vikta skjortor fladdrar på sin färd ner i väskans glömska,
för att bli ovikta.

Motpolens färg syns knappt i sin egen skugga,
osynlig för den som inte orkar se.

Synlig som fan,
för den som inte vill.

Syndig för det rättrogne som lider alla eldars kval för de förtappade,
som de inte orkade predika sina försorger för.

Röd av stressad färgflärd hänger jag min regnbåge som en vågskål mot trappans alla formpressade steg som faktiskt leder åt båda hållen.