Ge och ta, sommar och höst.
Rivalerna, ryttarna stryker likt marskatter runt knuten för att hitta en spricka, en öppning.
Sviker sköldarna min nu har mina förfäder alla led under mig levt förgäves.
Jag är den enda orsaken och meningen till deras liv, som jag också blir automatiskt blev den dagen mina barn och barnbarn föddes.
De är nämnligen frukten av mitt liv.

Fönsterluckorna slår rytmiskt mot de spröjsade fönsterbågarna och de ädla djurens hovar trampar otåligt runt i den skånska myllan.
Luften darrar.
Varje sekund känns som en mansålder.
Vi vet att slutet är nära och att det enda som med säkerhet kan sägas är att det kommer för alla.

Elden slickar närigt vedträdet i den öppna spisen, doften av tallrök är en sista genväg i tiden då ryttarna och rivalerna inte fanns och då liv bara var just liv i oändlighet.
Ljudet av elden tar mig tillbala till denna sista morgon i torpet.

Husets väggar sluter sina armar om mig i beskydd lika effektivt som det torra gräset står mot eld.
Hovtrampet har tystnat, men jag vet att rivalerna leker med mig som katten med musen och mitt hopp står till att väntan blir kort.


Jag sitter på en furupall däe doften fortfarande minner mig om dagen den blev gjord, händerna söker sysselsättning för att driva återstoden av tiden på flykt.
Ögonen trevar längs med de gamla väggarna gråa av tidens tand och med tusen knasthål likt ögon.
Knasthålen kan också se ut som munnar som viska historier som väggarna fått höra.
Glädjen som den nyförlösta modern viskar ut i natten medan hon smeker sin nyfödda över den duniga hjässan.
Tårar över hunger, uteblivna skördar och även sorg över meningslösa gräl mellan människor som egentligen älskar varandra.
Dessa fyra väggar har hört allt, ändå kan de stå där raka och stolta utan att tyngas ner av åratals förtroenden.
Det är bara mina händer som inte är trygga, de darrar åt det som ska ske, det måste ju bli så väggarna och jag har ju bestämmt att det ska vara så och lärt oss att acceptera att vårt öde är så här.
Nu har jag börjat ta farväl och bryta upp för att vara redo .
väggarnas många ögon tittar på mig från alla håll.
Kan ni inte tala till mig??
få mig att bli lugn??
dela med er av hemligheterna jag kan ju ändå inte ta med dem.
Kanske är det så att väggarna gav mig sitt tysta bifall till min stilla bön.
Jag känner en stilla doft av vått gräs och mors sommarvarma hud.


Solen var varm och jag hade inga skor, småstenarna retades och gjorde mina ömtåliga fötter illa när de borrade sig upp i trampdynorna.
Stigen upp mot torpet var ganska kort men brant.
Dikena längs den smala grusvägen var kantade av lupiner och kvickrot, lupinens långa stänglar vajade i vinden och tycktes be om att bli plockade så att dess frö kunde spridas med vinden.
Jag satte mig ner på huk och började plocka den största bukett som mor någonsin sett, blommorna var rosa, lila och blå då den nästan var lika stor som jag var lång.
Mor som just kallat mig till kvällsmat då hon fick syn på mig slog hon sig för munnen och log med ögonen som bara mor kunnde.
Hon tog mitt ansikte i sina händer och kysste min panna kärleksfullt.
Bara för den gesten skulle jag kunna plocka hela hagens maskrosor till henne.
Vi gick in i det gamla torpet och satte oss till bords, far kom inte in till maten den kvällen heller.
Mor hällde upp den sista mjölken i min kopp medan hon mödosamt satte sig på den gamla pallen.
Jag sökte hennes blick över bläckkoppens kant, precis när vi fann varandra i ett hemligt samförstånd vidgades hennes ögon i panik.
Munnen öppnades och slöts igen, hon såg ut som en förvånad fisk hann jag tänkainnan hon försvann ur mitt synfält.
Pallens ena ben gav vika och hon for i golvet.
Lika förvirrad som hon såg ut innan lika hjärtligt skrattade hon och lugnade mig med sitt pärlande skratt då hon makade sig upp och borstade av sig.
Kvällsmaten blev abrupt avbruten för hon måste ju ha något att sitta på.
En ny pall.

Jag störtade ut ur köket på den lilla stentrappan där jag blev stående obeslutsam en kort sund innan jag sprang med bara fötter ner bakom skjulet där vå ko Flisan bodde.
Jag sökte bland fars verktyg i skåpet där han förvarade dem, jag skulle minsann göra en ny pall till mor!

Det tog en god stund och det hade börjat skymma innan det började likna något , men tillsist stod den där och lät sig beundras i sin prakt medan den utsöndrade en underbar doft av trä.
Glad men trött skuttade jag på trötta fötter tillbaka upp mot huset.
Jag kunde se mors ansikte avteckna sig som en siluett i köksfönstret.
Dörren öppnade sig med ett tyst stön och jag klev in i köket vände sig mor om och hennes ansikte lyste mot mig , hennes vackra ansikte sprack upp i ett ömt leende.
Jag mindes att jag tyckte hon var den vackraste människa i världen, jag log tillbaka och sträckte fram pallen.
Hon gick emot mig och ställde sig på knä så våra ansikten kom i samma höjd, en lång stund stod vi så och såg på varandra innan hon sa" Mitt lilla knyte, du är då en sann glädje och mitt ljus här i livet, låt oss minnas denna dagen som vår dag."
I den stunden förstod jag mor precis, det var som vi två var samma person.


Det knackar på dörren och ljuste är borta, mor är borta och det är bara de fyra grå väggarna med de tusen ögonen som ser ner på mig från alla håll.
Någon eller något sliter i dörren, ryttarna, rivalerna eller döden är på väg in och livet på väg ut.
Jag kan känna pulsen dunka så hårt som om den vill slå hål på min hals .
vinden viner utanför och jag är rädd.
Det är de som dansar runt där ute som vill in men jag tänker inte låta mig luras så lätt.
Deras rop och trolltyg kan inte få mig att släppa in dem, jag sätter händerna för öronen för jag orkar inte höra alla som ropar !!
Inte mer.
Inte mer!

Huvudet känns så tungt och ögonen vill bara slutas en liten stund, det surrar av utmattning och väggarna har sedan länge somnat.

Ögonblicket jag ger efter för sömnen tappar jag balansen och trillar av pallen.
Då öppnas dörren och in kommer en ung kvinna med kort ljust hår.
Ficklampans ljuskägla far över väggarna innan hon tillsist finner det hon söker.
-Agnes då!! har du varit här hela dagen??
varför har du inte svarat då jag ropat på dig??

Vi var tvugna att meddela polisen, vi på servicehemmt har en skyldighet att rapportera annöriga förstår du.
Hur skull det se ut om alla virriga och gamla sprang runt på detta sätter?? Nå??

Kom med nu så ska vi gå hem.
Föresten detta huset är ju utdömt och ska rivas nästa vecka .
Vilken fin gammal pall, ta den med dig du det vore ju synd om den bara skulle förstöras.
Hade ni så......så gick de iväg och lämnade det gamla huset bakom sig, ensamma kvar var alla minnen de tusen oseende ögonen sett.