Om du ville bära
min ensamhet en stund
Du behöver inte förstå mig


Jag saknar dina naglar, jag saknar
din röst när du viskade


Och din kropp och mina hallucinationer
omfamnade varandra i en
nästan ömsesidig förälskelse


Du höll mig aldrig så hårt som jag önskade
och jag
gav dig bara
hjärnhinneinflammation


Kan du någonsin förlåta
Jag ber om något du aldrig haft
I mina minnen bygger jag en bronsstaty av dig
Du passerar
som ett slarvigt sandslott från förr


Vind blåser i dina ögonfransar
Du lever även om det är knappt
Med barnets otåliga övermod har jag
långsamt börjat lösgöra mig
ur dina blånande anletsdrag


Om du bara ville bära mig en stund
Doften av ditt hår, jag minns
Apotekets schampo utan parfym


Som om våra tarmar aldrig varit sammaflätade
som om dina ljusa kinder
aldrig vilat mellan mina handflator, som om
vi aldrig hade delat
alla dessa meningslösa drömmar i solrosgult


Det var aldrig jag som ville
Du måste förlåta, det var
aldrig jag
som ville


Räck mig din hand, syster
Jag kan inte bära din ensamhet
Du behöver inte sakna mig längre
Jag kan inte hitta hem