Ett helt liv känns det som.
Ett helt liv sedan vi senats sågs.
Något fattas min sarjade själ, iklädd ett halv ruttnane köttstycke.
En älva som dansade runt med mig och gjorde likkast i snödrivan.
Sprit, kaffe, cigg och vitsås...
Dumma urblåsta personer, som tror dom vet.
Inget kan hindra oss, inget kunde sära oss.
Även om tiden går läge är du för alltid en del av mig...
Våra bus på nätet, mysko telefonsamtal, knasiga bilturer.
Och allt började i en lägenheten i getot.
Där du sussade in och förblev.
Saknar våra nattliga stunder med öl och kort.
Våra stunder av djup filosofi och markabla funderingar.
Så nära men så långt borta.
Ironi vårat liv är som en dålig satir på något som skulle kunnat bli ett otroligt dramaspel.
Hela världen var och är vår scen, lev och låt leva.
Måttot "älska mig som den jag är eller stick" inbränt, förevigat i mitt sinne.
Eller "Du lämnade mig" halv sömningt sagt i trapphuset.
Röda faran som for som ett skollat troll hem till maskot som glömt nyckel hos Micke.
Minnen juva minnen, med biter eftersmak.
Många räddslor, känslor och ensamhet.
Men hur långt imellan det vart har vi alltid varandra....
Ett helt liv!
Men fortfarande VI!!