Vi föds ju alla lika
men skilda vägar gå,
när guldkant skär i brödet
får flintsten titta på.

Men ändå är vi nakna
vid dödens vita bädd,
när klockan klämtar dörren
man känner sig så rädd.

När tiden är till ända
och andas på sitt slut,
då är det svårt att leva
med gnistan helt fullt ut.

Man glömmer livets glädje
vill bara somna in,
förlikat sig med döden
i hjärta och i sinn.





ME/09