Efter att ha rest omkring några veckor mellan huvudstäderna i Europa kändes det tryggt att röra sig på svensk mark igen. Jag överskjöldes av en känsla av ordning. Ta tex. Rulltrapporna. Dessa rullande stålkonstruktioner. Här i vårt avlånga fosterland håller vi på att man står till höger och går till vänster. Inte som på många ställen på kontinenten där man stod i vägen för varandra på båda sidorna. Nu när jag närmade mig den första rulltrappan efter hemkomst såg jag dock till min besvikelse att den var avstängd och vi alla hänvisades till trapporna där det långt ifrån rådde samma ordning. Varför har man inte infört samma slags tänkande här, tänkte jag när jag snitslande försökte undvika att krocka med folk som var på väg ner som ett brett vattenfall för den breda trappan. Vi som var på väg upp bildade även vi en bred ström på både höger och vänster sida och kollisionerna var ibland oundvikliga.

Efter att ha lyckats ta mig upp utan att ha blivit allt för mörbultad fortsatte jag bort mot busshållplatsen där tre personer före mig stod och väntade. Jag ställde ner mina väskor bakom den tredje, tog upp min tidning och ögnade igenom första sidan som snabbt berättade för mig som nyss hemkommen till Sverige, att här dör si och så många på grund av både det ena och andra, stress, depressioner och alkohol men att man snabbt kan gå ner i vikt med det nya mirakelmedlet som nu lanseras. Mycket viktig information. Bussen dyker upp och vi fyra som stått där gör oss redo att i tur och ordning kliva på. Här har vi nämligen köordning i turordning. Inte som i vissa andra städer, jag nu besökt, där man har hemliga koder om att den som är si och så gammal eller den som är gravid osv. går före. Fina tankar men krångligt att hålla reda på för en besökare. Lättare att man går på i den turordning man kommit fram till busshållplatsen, hant jag precis tänka när jag greppade mina resväskor för att börja gå mot bussdörrarna, bara för att upptäcka att jag nu plötsligt var sist av ca. tio personer. Från ingenstans hade dom dykt upp och plötsligt var dom bara där framför mig. ”Jag stänger dörrarna nu. Om du kan snabba dig lite bara,” säger chauffören, tittar menande på mig som om att jag hade tur som kom med, trots att jag dök upp så här i sista sekunden.

Ungdomar på bussarna i Amsterdamm var inte längre lika artiga mot äldre som dom var förr, berättade en dam för mig på en av deras bussar. Nu försökte man titta bort för att slippa ögonkontakt och på så sätt vara tvungen att resa sig för den som var äldre. Hur är det i Sverige? Hennes fråga drunknade som tur var i att bussen var tvungen att bromsa in häftigt i en korsning vid en av Amsterdamms kanalbroar och vi kom på det sättet ifrån ämnet. Denna händelse stod jag och tänkte på där jag vinglande trängdes med dom andra passagerarna, samtidigt som jag studerade ett gäng tonåringar som mer eller mindre låg i sätena med fötterna upp på motsatta säte och en man i 70 årsåldern som ilsket stirrade på mina väskor. Skönt att vara hemma igen.

Björn Holmer