Min morgon är som öppningsscenen i Apocalypse Now. En surrande fläkt i taket, brus från gatan, tunga steg mot fönstret. Och sen: Memphis, shit. Im still only in Memphis. Men jag väntar inte på något uppdrag. Jag har aldrig varit hemma och längtat tillbaka till någon djungel. Jag behöver inte åka hem för att veta att det inte finns kvar. Skolgården och de röda tegelhusbyggnaderna är rivna nu. Konsum-butiken är nedlagd. Barnen är borta. Grusplanen är sönderväxt och jag kan aldrig bli en del av det nya i den staden. Vad skulle jag göra i Sverige igen? Köpa en mexitegel-villa och klaga på matpriserna? Jag måste ha oceaner som skiljer mig från min uppväxt. Jag måste ha Kina och USA, Thailand och Mexico. Om jag ändå var en del av mängden. Om jag ändå var en del av de gemytliga, heltrevliga grannarna i en småstadsidyll. Om jag bara kunde se bort från drömmen att alltid vara ensam.