Redan som tonåring fanns längtan. Jag med en liten flicka i handen. En kvinnas livsuppgift. Att vara mor. Det biologiska inneboende skälet till liv, att ge liv. Barnet var alltid viktigare än mannen.

Helst ska man skaffa barn innan man blir 40, sedan ökar riskerna med havandeskap dramatiskt. Särskilt som förstföderska.

Jag var åtta år när jag fick en lillebror. Jag plöjde genom böcker med bilder på foster, och ritade min bror i mammas mage. Med samma frenesi har jag senare studerat människans psykologiska utvecklig, från tidigt fosterstadium till vuxen ålder.

Barn

Jag sitter med kuvertet i handen. Med det kan jag köpa mig den där dottern att hålla i handen.

Någonstans på vägen förstod jag att flickan var jag och längtan var kärlek och att det finns många sätt att vara mor på, att fylla sin livsuppgift. Så undrar jag om där finns en rädsla att vara den som aldrig fick barn, att vara utan någon på ålderns höst.

Om kärleken är störst, vilket jag tror, finns den alltid, oavsett biologin. Och brevet sjunker sakta ner på golvet med en smärta i mitt bröst.

Att lämna bakom sig för det nya.