Och jag åtrår dig

varför, frågar man
varför, frågar jag

för att din hud får mig att glömma
för att din kropp får mig att minnas
för att din röst
för att dina ögon
för att du
är en påminnelse

vi är alla påminnelser
men du mer
för mig
om att det är möjligt
om att det är omöjligt
och just därför
vi gör det

kastar oss handlöst
rotlöst och samtidigt
bundna


dessemellan hemsöker mig glömskan
jag snubblar mellan vassa stenblock och vattnet
som strömmar är kallt
alltför kallt
allt blir alltför kallt
när glömskan tar fäste i mitt kött

husen som igår var vackra
platta, misslyckade
meningslösa

men någonstans inom mig
eller i rummet

minnet av dig
som värmen

och om igen
om igen
jag åtrår dig

trots mördandet, överallt, jämt
det skamlösa

samtidigt, min kaprifol, stelfrusen
på balkongen