Trötta ögongardiner dras desperat för
själens krossade speglar osynliggörs
skamsen likt utskälld hundkrake
febrig mun mumlar övergivet svagt
det eviga livets ingång skådas
i mörk världs gravsvarta vinterhimmel
tvivlande nervöst stiger jag in
i landet utan kindvåta besvikelser
bjuds där barmhärtigt generöst
av Jesus själv
en av få människoälskare jorden fött
på solnedgångsrödaste kärleksvin
oh ängladansen bildar
präktigt mäktig cirkel
oh musikaliskt begåvade änglar
spelar på regnbåges känslosträngar
oh onyktert havsglittrande
mina unga ögon flinar
modigt kraftfull hörs min stämma
den annars så svagt veka
oh jag som byfånedumt trodde
evigt liv ej var något för usla mig