Stolt gick hon där. 

I hennes egen trädgård hade genom årtionden nya växter planterats, nya skott brutit fram. En hel del av vilka var planerade och strukturerade, men också en del som hon inte riktigt anade var de kom ifrån, men som hon ändå låtit ta sin plats, spira och växa. 

Att vandra där var som en resa i livet. Hennes eget liv. Och hon kunde i varje växt känna de känslor som hade funnits där i växtens gryning. Lyckan i Bougan-Villen från Florens. Sorgen i rosen som tagits i skott från graven. Ångesten som rotats i marktäckaren. Den som skulle dölja. 

- Vad tycker du?
Hennes ansikte lyste som solen. 
- Jag njuter storligen av att få vandra genom ditt livsverk, sa han och hans ögon värmde hennes längtan. 

De vandrade länge där tillsammans i tystnad. 
- Det är en konst att våga plantera, sa han till slut. 

Hon tittade förvånat på honom. Hon själv såg det inte så. För henne var det en drift att sätta frön i marken, vattna och vänta. Det var själva levandet i hennes liv. 

- När man satt fröet i marken finns inte längre makten. Då måste man släppa det. Då är fröet inte längre ditt. Om du försöker hålla fast vid det, blir blomman din sorg - inte din glädje. En tavla du målar är inte längre din när den är färdig. Den sonat du spelat har du redan gett ut som gåva till en omvärld som inte alltid lyssnar. Sådan är kärleken, Moa. Allt du ger är också det som sedan är förlorat. Om du inte förstår det så är du bunden till ditt verk. Inte verket till dig. 

Tårarna föll mot marken där hon stod. En smärta brann under hennes ögonglober. Vred hennes seende - inifrån och utåt. 

Han lutade henne mot sin bringa och smekte långsamt längs ryggen. 

- Moa, trädgården är kvar. Den har sitt eget liv att leva. Och du kommer att se att den är ännu mycket vackrare så. I ljuset av ditt eget Nu.