tågvisslan

melankolin hade tagit mig
som gisslan

hade ställt
mig på spåret
snällt
stått och väntat på tåget

upprörd
nedstämd

kände mig helt störd
och inåtvänd

tyckte jag såg en ljusglimt
i tunneln

det var det framrusande tåget
ingenting annat

blodsmak i munnen
och förbannat
svårt att andas

tankarna överröstade
av tågvisslan

kände att
min livsgnista
höll på att slockna

kistan
hägrade

chockad
slöt jag mina ögon
och skrek i förtvivlan

onda ord
fula ord
många

tills det var på tok
för sent att ångra
sig
backa ur

mjuka svarta ljud
utan knaster och brus

fyllde alla 4 dimensionerna
alla mina 6 sinnen

utplånade äntligen
mina minnen

aldrig mer
behöva grubbla

dubbla motstridiga viljor
i en oförenlig symbios

aldrig mer
det där

aldrig mer

tågvisslan
ekar ännu

motbjudande
våldsamt

tiden
är upplöst
livet

frihet
äntligen

men tågvisslan
sjunger

varje ögonblick
varenda evighet

hånfullt
som ett straff
tortyr

en droppande kran
en tickande bomb



den ylar mig

galen...