Jag förblöder, kan inte tänka, kan knappt stå,
känns som mitt hjärta inte längre slår.

Ensamma tankar, så jag kollar upp mot himlen,
tänker på emilia å mina tårar rinner sakta ner från kinden.

Jag har alltid försvarat å varit stolt att haft dej som min flickvän,
fråga mina föräldrar, fråga Rebecka, fråga Maria,
eller fråga min syrra.

Du fick mej att lysa som en stjärna,
allt vara underbart när vi båda vara kära.

Du betyder så mycket för mej,
å jag vet älskling att du känner desamma för mej.

Jag tänker så konstigt, vissa minnen är helt svarta,
vi tog ett gemensamt beslut så jag blev aldrig pappa.

Vi som lovade varann,
att vi aldrig skulle lämna varann.

Nu står jag ute, de är blött å de är regn,
godnatt min kärlek å sov sött i din säng...