Jag har värk i kroppen, jag har ont, men jag kan gå
jag behöver inte ligga i en säng, och trycka på en knapp, för att få hjälp att nå
jag behöver än inte hjälpmedel för att gå
jag är glad, att jag är så pass frisk, så att jag kan stå

jag har sett människor som legat i sängen i åratal
de har legat där, för att de inte haft något val
och många av dem ligger där ensamma, och tankarna mal
ensam, bakom något skynke, i en vit sjuksal

ensam, fast det ligger någon på andra sidan detta förhänge
som ändå inte kan kommunicera, det har inte heller den första nämnda kunnat på länge
ibland dras skynket ifrån, och blickar möts utan tal
de är ungefär lika gamla, de blinkar någon gång mot varandra, men tystnaden är total

men båda vet, att detta är deras slutdestination
det är åratal sedan de fick springa, och fick sin motion
de hade en gång i livet en bra kondition
och båda var gifta, hade familjer, och firade tillsammans varenda tradition

på var sitt håll förstås, men det avlägset, fast i minnena känns det som igår, när de inte var rädda och hade mod
tankar om roliga ting som de gjorde, där de båda med sina makar på kyrkogången stod
nu är de ensamma, och ingen hälsar längre på
ingen nära släkting går heller längre att nå

i livets slutskede, dessa två ligger ensamma och ratas,
den enda gång de ser någon annan, är när någon byter lakan eller de gånger de matas
nu är väntan lång, varje minut, varje sekund
och ingen av dem kan göra något, bara vänta på slutets stund




© Ted Örnberg 2009 (text)