Efter en herrans massa år hamnar jag, efter någon ingivelse, vid Ödledammen vid Observatoriet i Göteborg, en förgård till Slottskogen i Göteborg. Vid denna pöl, modell lite större, har generationer av dagisungar (inklusive mina egna) sett grodor göra grodor, ödlor göra ödlor, tagit hem vatten i burkar för att få en första kontakt med tillblivandets biologi.

Det är rätt folktomt för dagen och jag känner nästan den där barnsliga glädjen som om jag varit dagisbarn här själv. Björkarnas stammar känns som barndomens träd. Igenkännandet verkar nästan vara ömsesidigt – en värme sprider sig inom mej, som inte beror på den för dagen gassande solen!

Det är överväldigande rofyllt trots närheten till den larmande staden, men jag tycker mej ändå märka en tendens till att urskilja folk bakom stenar och på stigarna upp hit. Jag är väl miljöskadad från de ”oroligare trakterna”, bussarnas gnissel, det accelererande och det som bromsar in.

Jag har bestämt mej för att återkomma med jämna mellanrum (på vintern åks det skridskor här) oavsett årstid, för att upprätthålla en inre balans. Det djupt efterlängtade: Å,vad jag har saknat dej! En kärlekskänsla alltså! Den jag blev av med när familjen flyttade in till staden, när jag var sex år.

Ödledammen med omgivningar har ännu inte varit hotad av diverse marknadskrafter. Folk som saknar natursinne och är fattiga i anden har väl ännu inte hunnit hit med sina sedelbläddrande, långa fingrar. Människor som inte ska ha något väsentligt att säga till om när det gäller människors behov av stillhet och kontemplation, tänkte jag när jag dunkade huvet i sten när jag lade mej ner för att lyssna på naturljuden….