Det står en kopp, en assiett, en smörkniv, en osthyvel och ibland en tesked i diskstället.

Jag tvättar händerna med diskmedel (för inga boende har tvål vid diskhon), brer smör på mackan, hyvlar ost, lägger osten på mackan och tvättar händerna igen med diskmedel för att få bort den förbannat äckliga oststanken från händerna.

Lägger smörgåsarna på assietten och ställer fram på bordet. Kokar tevatten i vattenkokaren, häller upp i koppen och doppar ner tepåsen. En del boende har socker i téet, andra mjölk, då stoppar jag ner en tesked också.

Sen ställer jag fram koppen på bordet och sätter mig ner och håller sällskap när de äter frukost. De säger samma saker som i går. Jag svarar samma saker som i går. Vi skrattar åt samma saker som i går. Mitt skratt låter så här: Heh. Heh. Heh.

När de är klara så diskar jag assiett, tesked, smörkniv, osthyvel och kopp och ställer tillbaka i diskstället så att det bara är för nästa morgons personal att ta det när det är dags att göra fukost imorgon.

Så åker de, fram och tillbaka, mellan användning och diskställ. Och i skåpet står det en rad assietter och koppar, och i lådorna ligger teskedar och säkert en till smörkniv som aldrig används.

Det gör mig gråtfärdig. Jag står faktiskt inte ut med dessa oanvända delar av serviser längre. Nej, jag klarar inte av dem.