man ser en tyst kritik som hänger och vilar i ögonbrynen
man hör en kritisk röst:
rinner igenom kroppen som vatten,
samlar intryck på vägen
den slår sig ner

jag måste skaffa en favoritfärg, vilken som helst
en som får ögonen att lysa
det spelar ingen roll vilken
vaknar upp med köksluckor jag inte känner igen

helt nya, inte alls lika de gamla
vad spelar det för roll, ingen skulle ändå tro mig
och inte skulle det göra någon skillnad

när jag lämnar rummet är jag som en fläkt som plötsligt stängs av
skönt