Jag klarar inte rummet så, det måste skalas ner
En flik, av en filt?
Något att mumla under, tala tyst in i
ett glas eller
två nyckelben.
Torra läppar

mörker under fliken
luft trycker ner
över
förväntar sig att få fylla
ut.
"Väggarna faller in
över oss"
tänker jag, men de faller
utåt
och jag är ensam
Det är lika illa.

Dra filten upp till ögat.

vill att jag ska sitta på
ansiktet?
kallar mig: madam!

utropstecknet är alltså någon
annan kropps egna
som sätter det efter
madam
och nylonstrumpbyxor.

Tackar nej
nej tack
tack men nej inte sitta på
en annan kropps ansikte
tack, men nej
en myra kryper på tangentbordet
Dödar den.
Dricker kaffe.

Väntar på nästa flik
nästa stund under fliken
under flikens skugga
under flikarnas framväxande
längs med väggarna.

Fan.

Här kan man ju fastna hur
länge som helst.
Sockret är slut.
Slickar mörk sirap
från handrygg med breda tag
ensam sirap
ensam handrygg
min mun min kropp min tunga i ett
kretslopp de
föder varandra

Sirapen tillsätts
utifrån.
Någonting kokar.
Det är inte jag.

(Avvaktar lite, kanske slår vädret om senare).

Sen en bild
På huk stående och pekar och ler.
Det är en viktig bild. Den säger allt.
Vill behålla den.
Ska aldrig ifrågasätta den.


Flik. Filt. Fan.

Fall. Ut.