Kroppen känns fortfarande inte bra. Den släpar ännu efter. Envisligen. Vill inte låta sig bättras. Som djävlades den med mig.

”Det har du väl lärt dig, att allting inte alltid kan vara bra! Ändå känner du nog, att du har det lite lättare i öronen idag? Så varför klagar du egentligen?!” säger den.
”Men märker du då inte själv”, svarar jag, ”att jag lever mitt emellan två tilltäppta öppningar, vadande i mitt eget huvudbrus, min tinnitus, med inåtkrökta tankar utan ljus?”
”So what! Sluta ömka dig! Det är du som måste göra nå’t! Inte jag!”

Utskåpad, alltså.
Men det är absolut sant, att intet finns att berätta från världen nu. Utestängd som jag är. Våren löper sin kos. Man är lämnad kvar. Deltagare är man inte. Knappt ens observatör. Jag kan bara hoppas på att vara tillräckligt närvarande, när den första långflyttaren kommer hem och bara finns där med tripp och stjärtvipp. Plötsligen och självklar som vanligt.

Men även om mycket har fördvalats inom mig, finns ändå lite drömmande kvar. Det erkänner jag. Och det är ju alltid nå’t.

Och helt fantastiskt drömde jag om maj i natt.
Jag vandrade i skiraste grönska tillsammans med far. Flugsnappare fanns. Och lövsångarvisorna. Och värmen. Och maskrosguldet.
Och rödstjärthannen

rödstjärtshannen

har du sett nå'n så'n nå'n gång

som bara satt där nära mig
så vansinnigt grann.