säg vem har sökt den viljan bortom bergen
och vem har där då anat blott din längtan
vem har snuddat ömt vid dina strängar
med stråken trädd av ebenholts och tagel

du ligger där helt trött, likt döden stillad
berörd av kraften ur hans fasta hjärtslag
du anar att du klingat bortom självet
att sången fört dig bort från tidens hand

och fast du ännu inte vet hans ursprung
är kärleken den gåva han dig gett
och du kan inget göra än blott älska 
och låta frihet över sommaräng

ty varje gång du fångat evigheten 
så finns den inte mer uti din vård
den är en källa sprungen ur din saknad
till saknaden den alltid återgår