I total ångest och mörker var jag
under så många år, nästan varenda dag
i plåga, när paniken slet i mig, varje stund
den torterade mig, varje sekund

inget ljus kom in genom mina täckta fönster
i en obehaglig känsla såg jag inte livets rätta mönster
ingenting var som förr
och låst var min dörr

och utdragna var telefonjack, och mobilen var avstängd
jag var hungrig, men kunde inte äta i någon större mängd
jag hade ingen matlust, en fördel var att jag gick ner i vikt
men jag hade inte som helst positiv framtidsutsikt

ibland hann jag till affären
och olustig var atmosfären
runt omkring, jag kände alla som tittade
jag sökte, men den konstiga känslan gjorde att jag inte hittade

det jag sökte, så jag tog bara något, för att få något i magen
så jag slapp gå hungrig hela dagen
men det blev några tuggor, jag blev aldrig mätt
det kändes så konstigt på alla sätt

jag trodde aldrig jag skulle slippa detta
att bara inte vara kändes som det enda rätta
men hoppet höll mig vid levande
men jag gick ett steg framåt varje dag, trevande

men så en dag jag kände
hur allting vände
när jag tog klivet
tillbaka till livet

sakta kom jag igen, jag började vakna
allt blev så annorlunda, och jag började sakna
allt som varit borta, jag öppnade mina fönster och släppte in den friska luften och ljuset
jag var i en sån oerhörd stämning, i glädjeruset

de värsta åren hade jag aldrig trott att jag skulle kunna komma tillbaka
till livet igen, och få smaka
på allt som det levande tillståndet har att erbjuda
men jag förstod att det var något på gång, några veckor före,
när det började bli lite ljusare, och hoppet började sjuda

i tio år var jag i panikens klor
jag känner fortfarande, att en gnutta av den fortfarande i mig bor
och gör sig påmind, ibland som en blixt från en klar sky
men det är inte likadant, och jag är tacksam över varje dag jag får vara med, att vara varje morgon, i en dag som är ny




© Ted Örnberg 2009 (text)