Bort svinna mina år, som skepp som seglat länge,
snart spränger själen sitt skal.
Men än är det livets natt, i ett ögonblick har man glömt
sig själv.
Att vi är skapade av jord, koppar osv! och vatten
det tänker man inte så mycket på.
Jag ser en stilla stig framför mig som aldrig återvänder,
stegen dör bort så sakteliga.
Dimman är vit som Linne. Lyser upp allt dunkel
Det känns som jag var i en fridens zon, omgiven
av en tyst men härlig ensamhet.
Jag vill inte längre gå livsstigen med såriga fötter.
Jag vill vandra vidare mot större mål.
Få en helhet mellan kropp och själ.
Komma ut och sköljas ren, ta fram min
skapande förmåga igen, som har kommit på
villovägar.
Inte låta livet sorglöst fara dit jag inte vill.
Vill känna mig fri som en lycklig fågel.
Mina tårar har blivit en flod.
Jag har vattnat min skuld till tiden för att nå
själslig utveckling.
Jag har sått missnöjets frö mer än en gång.
Det är nu jag får skörda.
Jag kan inte måla just nu. NÄR?