”…vi måste först försäkra oss om att cancern inte har spridit sig någon annanstans. Men för tillfället ser jag en möjlighet för en operation. Cellgifter är så klart…”

Han måste skoja… Det är ett skämt…

”Mr Stridh?” Han skojar inte...! Jag kollade ner och märkte doktorns allvarliga ansikte och någon avlägsen del av mig kände hans hand på min axel och jag skakade automatiskt av den.

”Allvarligt?” frågade jag men visste så fort jag sa ordet att det var en idiotisk fråga. Varför skulle en läkare skämta om cancer? Han hade säkert bättre för sig än att skrämma ihjäl folk. När jag mötte hans blick fick jag samma svar som mina tankar redan format, man skämtar inte om cancer.

Men jag ville inte acceptera det… Cancer händer alla andra, inte mig, inte de mina, inte någon omkring mig! Trots alla tecken, blåmärken som kom så lätt och utmattningen som följde alla hennes steg, kunde jag inte acceptera det faktumet att min dotter (mitt allt!) skulle dö i cancer. Hon om någon förtjänar inte en utdragen död… inte min ängel!

”Det var ju meningen att jag skulle dö före henne!” mumlade jag omedveten om att jag sa det. Läkaren sa inte ett ord och till min förvåning märkte jag att jag satt ner på en stol. Jag ville skratta åt mig själv. I alla jäkla år har jag skrutit om min kontroll över min kropp men jag kan inte ens stå upp!

”Mr Stridh, er dotter är vaken och har sett alla era steg.” Toppen! Jag är inte bara svag inför läkaren, jag är svag inför min dotter! Hon som behöver mig som mest och som starkast! Den här dagen kan inte bli värre… Tveksamt kollade jag upp i taket som om ett litet grått regnmoln skulle vara ovanför mitt huvud för att när som helst börja regna ner på mig och göra min dag värre. Men egentligen, min dotter ska dö i cancer, kan det bli värre?!!

”Mr Stridh, hon kanske behöver att ni ska vara hos henne och knäcka beskedet”, säger läkaren och jag nickade omedvetet och reste mig sakta upp. Med någorlunda säkra steg började jag gå mot min dotters rum, jag öppnade dörren och såg min lilla ängel ligga i mitten av en säng så liten och så skör. Men visst doktorn hade rätt, hon var vaken. På något sätt kan jag se sånt och hon har aldrig kunnat lura mig… det är väl det skräckslagna ansiktet som inte låter mig bli lurad.

Jag kände en klump i halsen när jag anade varför hon såg så rädd ut, och det var inte det vanliga. Hon visste att något var fel och väntade. Hon väntade på mig för att jag ska säga att allt blir bra!

Fan! Helvete… Jag kan ju inte hjälpa henne! Jag jobbar på en bank för guds skull! Varför kunde jag inte vara läkare eller forskare? Jag är ju hennes pappa för hela himlen! Jag borde ju kunna hjälpa henne. Helvete.

Jag sköt undan mina tankar ett tag trots att orden ”Jag är värdelös” upprepades i min skalle minst 1 miljon gånger i sekunden, men jag ville koncentrera mig på henne. Hon behövde mig mer än jag behövde självömkan. Så jag satte mig ner på sängkanten och smekte hennes panna som jag brukar göra. När jag satt där och hade handen mot hennes hud märkte jag hur kall den var och hur blek den var och i en mikrosekund trodde jag att cancern redan fått henne. Men jag såg hur hon andades och blåste lätt i hennes öra som fått henne att ”vakna” förr. Och visst, hon slog genast upp ögonen och jag tvingade på ett leende som förhoppningsvis var lugnande. Hon log tillbaka och det kände som om himlen ramlade ner på mig, hon såg glad ut att se mig! Hennes ögon gnistrade fortfarande med den bekanta blick som fanns på alla kort hemma i vardagsrummet. ”Jag litar på dig och jag älskar dig. Du är min hjälte!” Helvetets alla jäkla hullilganer! Jag måste sluta med det där…

”Gumman.” Min röst var hes och obekant för till och med mig själv och jag hörde hur rösten bröts. Trots det såg hon på mig med samma blick som förr och svarade som alltid ”Ja pappa?” I det läget var jag villig att rycka ur cancern från henne och svälja den, bara hon blev bra… Tack och lov såg läkaren min ångest och började berätta allt som han sagt till mig för bara några minuter sedan. Samma uttryck som antagligen fanns i mitt ansikte kom i hennes, och hennes hud blev nästan genomskinlig… Jag tvingade mig själv att sätta mig på stolen bredvid hennes säng och räkna till tio för att inte bryta ihop. Men trots det kände jag hur tårarna rann och genom tårarna märkte jag hur hon kände med sin hand och märkte sina egna tårar. Men till skillnad från mig som bara grät fick hon en beslutsamhet som jag kände igen så väl ifrån hennes mamma… min ängels ögon blev hårda trots alla tårar och hon vände sig emot mig och nickade lätt. Jag nickade tillbaka utan att fatta varför eller vad det handlade om men så slog det mig. Hon vände sig mot doktorn och jag gjorde samma sak och vi nickade samtidigt. Som en domare som slår med en klubba hade vi beslutat något som håller för alltid, eller till nästa rättegång, att vi ska kämpa och vi ska sparka ut döden från vår tröskel!