Just idag håller jag i min tredje bok. OCH DAGARNA GÅR ligger tryckerivarm i mina händer.
"Fantastiskt!" tänker jag. "Nu kan jag äntligen våga kalla mig författare. När man gett ut tre böcker, har man passerat gränsen. Författare är man!"

Fast varför skall den känslan sitta så långt inne hos en svensk? Kan man undra.
Annorlunda kan det vara i ett annat land.
Se bara här, vad jag skrev för länge sen under en av min hustrus och min många långa segelfärder:



”Jag tror”, säger Annika, när vi räddat oss in på ’The Red Lion” undan en häftig skur och sitter där med vår pint. ”Jag tror”, säger hon, ”att vi skall sluta kalla oss pensionärer, när folk frågar vad vi gör. Det låter så tamt. Du håller ju på och skriver varje dag. Det är klart du är författare! Jag är fotograf. Det låter mycket bättre. Eller skall jag kanske vara din Förläggare? Det låter bestämt ännu solidare. Jag är ju faktiskt redan din Redare. Men författare är du”. Hon ser förtjust ut, min Annika, och hennes ansikte får ölytan att glimra.

När vi började vandringen, som förde oss till puben, sa hon: ”Det är nyttigt att promenera mellan kulingarna. Också som nu, när det är kuling”.
Vi gick tvärs över den västra delen av Isle of Wight. RISSA, vår segelbåt, låg i Yarmouth. Annika hade en violett scarf om huvet, knuten i nacken. Eftersom det faktiskt blåste kuling, flöt scarfen effektfullt i vinden och harmoniserade med hennes livliga och glada ansikte. Hennes skjorta var också violett och över den bar hon en vit väst. På ryggen hade hon sin lilla läderryggsäck. ”Jag har med mig både kikare och kniv också”, sa hon. ”Tror du vi hittar en bra lunchplats?” Hon gick före mig på den lilla stigen, som i början ledde genom en tät, grönskande lövskog men sedan fick utsikt över ett böljande, mjukt kulturlandskap. Där stannade vi. Annika lutade sig mot en stängselstolpe och följde med blicken en tornseglare, som snabbt drog förbi på så nära håll, att vi trots kulingljuden i naturen hörde vingarnas väsande.
Jag betraktade henne. Det är en ynnest, att vara hennes man. En glädje att få färdas genom livet tillsammans med henne.

På puben var ölet förstås gott. Och självklart hittade vi en bra lunchplats senare, när regnet upphört och solen sken igenom.



Det här tillfället mindes jag sedan ofta. Mitt självförtroende när det gäller skrivandet är inte alltid så gott. Ibland alldeles obefintligt Och då kan man rädda sig med minnet från ’The Red Lion’.

I Frankrike har man en ganska självklar inställning till författande. Det fick jag påtagligt klart för mig några veckor senare, när vi låg i Carro vid Rhonedeltat.
Vi hade kommit i samspråk med folk på en liten restaurang, där det spelades musik. Vi åt enkelt men gott. Drack förstås lite vin. ”Jasså, ni har seglat hit från Sverige. Inte illa. Men vad sysslar ni med annars då?”
Jag såg på Annika. Skulle vi dra det där med före-detta-lärare-nu-i-pension igen, eller? Hon nickade uppmuntrande och sa på svenska: ”Berätta du om våra nya yrken!”
”Okej”, svarade jag. ”Då gör jag det”.
På franska sa jag till våra bordsgrannar: ”Jo, jag är författare. Jag försöker bland annat skriva om den här resan, som ni just nu deltar i. Och min hustru, hon är fotograf”.
Våra franska grannar svarade genast och helt självklart:
”Oh, så intressant. Författare! Har Ni publicerat något ännu?”