En liten barnasko, så blodig låg på den gamla grusvägen, några pojkar på vägkanten satt
en trasig cykel vittnade om något hemskt och allt blod på vägen berodde på en fylletratt
som nyss hade kört på min storebror, då var han nio år
så många ben var brutna, en stor skada i huvudets svål, och många andra öppna sår

på en rakstäcka på flera kilometer såg den onyktre barnen som cyklade på rad, men han saktade inte ner i sin brännvinstörst
utan tittade bort för ett ögonblick och körde rakt på min bror som flög upp i luften, och landade på bilens igen med huvudet först
och kastades ner i diket med livshotande skador i hela sin lilla kropp
och först då efter några sekunder fick fylletratten på bilen sin stopp

det dröjde fyrtiofem minuter innan ambulansen kom dit
det rådde en tystnad bland allt folk som strömmat dit
sen var det 12 mil att köra till närmaste stads lasarett
medvetslös i tre månader, mirakulöst nog klarade han sig, men stunderna mellan liv och död uppträdde väldigt tätt

min Mor och min syster turades om att vaka på lasarettet varenda dygn
och allt eftersom helades min broders sår, och de tog bort styng efter styng
men läkarna hade ju trott att han skulle dö, så de hade inte dragit benen i armar och leder rätt
så armar och ben blev krokiga, och det växte ändå ihop på något sätt

han blev lam på halva sidan, och var första åren tvungen att hela tiden ligga i sängen
och sedan fick han en rullstol, som mor och far drog honom i, men han fick aldrig mera springa och leka på ängen
Mamma och Pappa fortsatte att sköta honom hemma dygnet runt i femtio år
och var ute och skjutsade honom med bilen, sommar, höst, vinter och vår

vi var nio syskon, och någon sa till mamma, att hon hade ju så många barn, att det var bäst om han dött eller fick komma till någon institution
men min mor sa i denna situation
att ”Jag älskar alla mina barn lika mycket, och han ska inte till
någon anstalt utan bo hemma hos oss
och hon fick som hon ville, och det ville också vi andra förstås.

i nästan femtio år var han förlamad, men kunde ändå njuta av att åka och titta på sevärdheter, eller följa med på utflykt tillsammans med Mor och Far
och sköttes av Dem i kärlek i alla år, det blev många dar
men min bror klagade aldrig – och det gjorde inte heller min Mor eller Far
och de behandlade oss alltid med kärlek, lika mycket gav de till oss alla, och det har vi alla syskon i sinnet kvar

min Far han dog för tre år sedan, och för två år sen min bror
de hade en stark tro på sin Gud, och jag tror de direkt upp till himmelen for
ett livsöde var detta, bara för en man som satt i en svart bil bakom sin ratt och körde, och tittade efter flaskan en kort sekund
när han körde på min bror, denna fyllehund




© Ted Örnberg 2009 (text)