Jag är naken och du tittar på mig.
Du rynkar pannan och lägger huvudet på sned.
håller en blå tuschpenna i handen.

Jag andas i korta andetag
och varje andetag skär ner i halsen som köttknivar.

Pennan nuddar vid min näsa
Du ritar blå streck på den.
- För trubbig, säger du.

Du går vidare till hakan
och målar ett stort blåmärke på den.
- För markant.

Sedan vandrar din blick ner mot mina bröst
Jag vill gömma mig bakom mina armar men jag vågar inte
Vågar inte visa alla ärr från myggbett och finnar.

Du tar brösten i dina händer
Klämmer skeptiskt på det mjuka hullet.
- Alldeles för små, påpekar du och gör några fler blå strimmor på huden.

När du kommer till magen försöker jag dra in den
Och du stirrar kritiskt,
Målar ett hav av vassa och kalla streck

Tårar rinner nedför mina runda kinder
De har ännu inte blivit streckade,
Inte bedömda,
Inte kritiserade,
Inte rörda.

Du avslutar med att färga mina lår blå
Markerar äcklat mina synliga blodådror.
- Så jävligt vidrigt, är allt du säger.

Jag lägger mig på ditt operationsbord
Du tror att morfinet bedövar smärtan men det kan det aldrig göra
Du begraver din kniv djupt i mitt kött

Och jag dör lite mer.