Med ett hårt slag faller vi till marken
plötsigt står vi på verkligheten
den gör förbaskat ont

låt mig veta när du sitter i ett hörn
och vaggar fram och tillbaka i fosterställning
låt mig veta, just för att jag vet att det inte kommer att hända

för att du kommer aldrig att sakna mig så mycket
just av den enkla anledning att du inte älskar mig tillräckligt mycket

vi låter faktumet lägga sig som en hinna runt oss
ett mönster av rött glas och krossade rosor
det är någon annan som ser mig i spegeln

jag vet inte var jag tog vägen
jag antar att jag sprang iväg för att hitta stigen
som leder till självständighet

Det är någon annan som ritar
skräckbilder från Göteborg
med sorgsna döda och glada ögon

vi är nog de enda kvar här nere
alla andra är på sina lyckliga moln med regnbågar
och my little pony

jag sitter inte längre uppe på nätterna och gråter
jag tycker väl att jag har blivit för gammal
eller så är det bara för att jag faktiskt bara inte orkar
jag är mer uttorkad än matsalens pelagon

jag föredrar att stirra framåt och ha den där tomma känslan
som egentligen inte är tom utan det är bara vad folk säger
den är faktiskt ångest och andningsproblem när den
visar sitt rätta jag

låt mig veta den dagen du faktiskt saknar mig
låt mig veta när du förlåter mig
låt mig veta när du sticker

berätta aldrig för mig hur du lyckades rymma med mig
och varför du lämnade mig ensam kvar

berätta aldrig varför du inte ser mig