Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
SF novell skriven 1990


Älskade planet


Kapten Immons ser den väldiga planeten närma sig allt hastigare. I 716 dagar och lika många nätter har han drivit omkring i tom och intetsägande rymd, den sista tiden med den avlägsna stjärnan RU Pegasi som enda sällskap. Det kan han se på instrumentpanelen framför sig.
716 dagar har gått sedan InFuraketerna tystnade för gott. De hade varit i formtillstånd, tillryggaläggande knycklig rymd nästan lika fort som ljuset när de tystnade.
Det är lustigt, tänker Immons; det spelar ingen roll hur närma ljushastigheten man kommer, ljuset forsar förbi lika fort ändå.
Så skrattar han till. Vad spelar sådana funderingar för roll nu? Allt är över. Han suckar uppgivet och skakar på huvudet så att det tunna, gråa håret flaxar till. Han är den siste. Honom har ödet behållit som sin egen lilla leksak. Precis som ett elakt barn som långsamt studerar en insekts död.
Resten av besättningen slipper barmhärtigt nog närvara vid den slutgiltiga föreställning som oåterkalleligt väntar på honom, men det är väl vad som förmodas av en kapten.
Simmons är besviken, men samlad. Det är åtminstone ett värdigt slut.
Han ser ner mot den väntande planeten som växer fram på vidskärmen framför honom. Det går inte att se särskilt mycket än. En tät, virvlande molnmassa – som säkert innehåller alla möjliga grundämnen utom syre – stormar fram i en vansinnig fart över ytan. Planeten är helt täckt av dessa furiösa molnmassor. Men vad spelade det för roll vad som döljer sig där nere? Planeten ska ändå ta emot honom med en sådan kraft att själva tanken på att överleva är löjlig. Visserligen är skeppet byggt för att klara av höga temperaturer av det slag atmosfärisk friktion skapar, men den fysiska kontakten med själva planeten kvarstår.

Skeppet hade släppt den magnetiska nätplattan i Styx City på Charon för cirka sex år sedan med full besättning. Deras mål var SS Cygni-stjärnan RU Pegasi. Skeppet var det första i sitt slag där de nya upptäckterna med rymdkontraktionseffekten skulle sättas på prov.
De hade upptäckt planeten omedelbart när de kom ut ur veckad rymd. Några dagar senare stannade de InFumototerna och accelerationen upphörde. När de skulle starta upp motorerna igen var det som förgjort. Alla ansträngningar var förgäves. Kort därpå började de första dödsfallen kasta olycksbådande skuggor över dem.
Immons slänger en hätsk blick på dathjälmen som ligger i ett hörn på golvet dit han kastat den.
– Din djävel, muttrar han. Mig ska du inte få.
Inte förrän han själv till slut angreps av skeppsdatorn förstod han vad som hänt och vilket helvete hans besättning genomlidit. Datorn hade sugit all livskraft ur dem. I ett desperat försök att finna lösningen på problemet med InFumotorerna hade den gått igenom all tillgänglig data. Besättningens hjärnor var de sista osökta filerna. Utbrända efter ett kort ögonblick av superaktivering föll de, en efter en. Och han kunde inte ens gissa sig till problemet förrän han själv satte på sig dathjälmen dagen efter Sigana föll ihop på samma sätt som alla de andra, med små rännilar av blod sipprande ur ögon, öron och näsa. När chocken slog honom via sensorkretsarna i hjälmen flög han iväg ett långt stycke. Det var det som räddade honom. Hans nervösa läggning och lite tur.
På den stora vidskärmen växer den väldiga planeten allt närmare. Simmons studerar nyfiket molnmassornas snabbt skiftande mönster. Det storslagna skådespelet har en hypnotisk effekt på honom. För ett kort ögonblick tycker han sig skönja ett väldigt ansikte med två orkanögon som ser rakt på honom. Han vänder bort blicken från skärmen. Inte så konstigt om han börjar se saker efter allt som har hänt. Att han klarat sig ur datorns dödliga grepp är inget mindre än ett mirakel. Han kan se hur en lång, tyst svans av banerinsvepta kistor följer skeppet, böljande som en långsam pisksnärt genom tom och tyngdlös rymd. Hans eget slut är inte långt borta nu, men det är, om än en liten, så dock en triumf, att han har överlistat den övernitiska datorn.
På skärmen fortsätter de täta, stormpinade molnen av okända gaser att bjuda till fest. Ett färgskådespel som skiftar från ljust rosa till rött och mörkbrunt, med inslag av grått och svart. Väldiga virvlar öppnar och sluter sig. Tunga molnmassor välver och omdanar helheten i nya utflytande mönster. Det är en akvarellisk leklust av enorma proportioner och Immons blick sugs åter in i den vilda dansen.
När skeppet slutligen kommer i kontakt med de översta molnlagren känns det som om någon rör vid honom. Skeppet börjar kränga våldsamt i de oerhörda vindstyrkorna. Med ett plötsligt sprakande och i en kaskad av elektriska gnistor slocknar skeppets alla elfunktioner.
Bestört rusar Immons upp. Han fumlar i mörkret, svär och snavar när skeppet kränger i en ovanligt häftig stormby.
När han kvicknar till upptäcker han att han lever. Fastän han samtidigt inser att det är en omöjlighet. Om han inte är död, påminner döden om livet så till den grad att det inte går att skilja dem åt.
Han slår upp ögonen och ser sig oroligt omkring, men det som möter hans syn är inte alarmerande på något sätt. Han ligger kvar på golvet i kommandohytten. Han minns hur mörkret och en helomvändning i vind och tyngdriktning helt hade överrumplat honom. Nu lyser ljusplattorna som om ingenting hade hänt. Skeppet ligger alldeles stilla.
När han ser upp mot vidskärmen får han nästa stora överraskning. Mjuka kullar, lummiga med träd och buskar, böljar bort i fjärran under en ljusblå himmel. Immons flämtar till. Han kan se hur fåglar flyger ut och in mellan grenarna på de närmaste träden och framför en lövträdslund lite längre bort står en flock hjortar och betar. Ledarhjorten lyfter på huvudet och tycks se på honom.
Immons reser sig sakta upp och går på darriga ben fram till conbordet. Han står en lång stund med fingret på knappen som återaktiverar skeppsdatorns röst. Vämjelse och avsky fyller honom, men han har inget val.
– Dator, kan du höra mig?
– Ja, kapten Immons, blir det omedelbara svaret. Den opersonliga rösten fortsätter.
– Jag är ledsen över vad som hänt besättningen och förstår att ni...
– Lyssna noga ditt förbannade datamonster. Jag har inte gett dig din röst tillbaka för att lyssna på ursäkter. Han biter ihop tänderna.
– Men, vi har lyckats, kapten Immons. Vi är tillbaka på Jorden.
– Här är det jag som för talan, skriker Immons åt den välartikulerade rösten. Har du förstått det? Jag vill inte höra ett ord till ifrån dig, om jag inte har bett om det.
– Ja, kapten Immons.
– Få se om du kan svara på en enkel fråga. Finns det syre därute?
– Ja. Datorns svar kunde inte bli kortare.
– Vilka andra förhållanden råder?
– Vi har kommit tillbaks till Jorden, kapten Immons.
– Du är ju helt värdelös. Hur i hela världsalltet skulle det här kunna vara Jorden? Upprörd stänger han av datorns röst på nytt.
Jag håller på att bli vansinnig, tänker han. Eller kanske har jag redan blivit det. Han studerar den blå himlen på skärmen. Vita cumulusmoln rör sig makligt i en svag vind. Det hela är rent vansinne, upprepar han för sig själv. Omöjligt! Hur kan jag fortfarande vara vid liv? Är jag fortfarande vid liv? Han är inte så säker på det. Det finns bara ett sätt att komma sanningen på spåren.
Immons vänder bort blicken från vidskärmen och slår in en kod på conbordet som han aldrig trodde han skulle få bruk för igen. En lätt vibration fortplantar sig genom skeppet. Immons spänner sig inför det okända som nu kommer att strömma in i skeppet. Han har öppnat luftslussen.
Efter en liten stund lugnar han sig, reser sig upp och börjar långsamt gå mot de öppna portarna. Innan han kommer fram känner han doften. Det doftar sommar. Snart märker han att det blivit varmare också. Han kliver ut i ett bländande gult solljus.
Immons börjar svettas. RU Pegasi är inte alls någon gul sol. Det ska inte finnas någon gul sol på ljusårs avstånd... Han avslutar inte tanken.
En svag bris blåser genom hans hår, och fortfarande vägrar hans logiska hjärnhalva erkänna det som hans sinnen vittnar om. Hans hjärta slår volter i bröstet på honom. Han vill så gärna tro på det han ser. Det luktar blommor och gräs och det är en omöjlighet. Svalor flyger över hans huvud, men ...
Något som han först trodde var en högtflygande svala närmar sig från den blå skyn. När den har sjunkit ytterligare en bit ser han vad det är. Inlindad i Uniokanska flaggan dalar en av kistorna han rymdfäst ner emot honom. Förvånad ser han hur kistan lugnt landar ett stycke bort. Han närmar sig den försiktigt, men innan han kommer fram ser han hur baneret runt kistan rör på sig, som om någon försöker öppna locket inifrån. Plötsligt glider baneret åt sidan och kistlocket slås upp. En ung kvinna han känner allt för väl reser sig käpprakt upp i kistan och ser på honom. Hon ler.
– Immons, kom och hjälp mig ur det här badkaret.
Siganas röst är till hälften bedjande, till hälften koketterande.
Immons stirrar på henne som om han ser ett spöke. Sigana var den av alla vetenskaparna som under hela resan hållit sig på avstånd, som hela tiden gav intryck av att vara självförsörjande för gott vad gäller mänskligt sällskap; bägge könen inberäknade. Hon ler mot honom på nytt och kliver ur kistan.
– Kom älskling, ge mig en hand. Hon sätter sig på kistkanten.
Immons tror än mindre på sina ögons vittnesmål, men inom honom har något börjat spira, om än långsamt och fyllt av tvivel.
Immons försökte redan under resans tidiga skede komma Sigana in på livet, men gav till slut upp inför hennes svala mur av ointresse.
Försiktigt går han mot henne.
– Sigana, är det verkligen du? Han står rakt framför henne.
– Vad tror du? Hon tar hans händer i sina. Hennes händer känns varma och torra.
– Jag vet inte längre vad jag ska tro, svarar han med låg röst. Du är död. Jag vet att du är död. Jag har själv rymdfäst dig. Han ser in i hennes gröna ögon utan att veta vad han ska söka där.
– Shhh. Kom! Med hans hand i ett fast grepp ställer hon sig upp. Vi går lite.
De bestiger den närmaste av kullarna och under ett blommande äppelträd drar hon ner honom, upphetsad och fnittrande. Hennes kinder glöder och hon riktigt sprudlar av liv. Hon bjuder honom sina läppar. Aldrig har Immons känt en sådan inlevelse i en kyss. Den gamla klyschan, universum står stilla, kunde inte ha passat bättre. Galaxer föds och slocknar, solar blir till novor, planeter och månar virvlar runt sina omloppsbanor i allt snabbare takt, men universum står stilla. Hon frigör sig med ett skratt och reser sig åter.
– Kom! Det är inte en uppmaning utan en inbjudan. När hon skrattar blänker den gula solen i hennes ögon och vindens osynliga fingrar leker med hennes kolsvarta hår.
– Kom! Ta mig! Hon springer mot krönet.
Immons reser sig snabbt och följer henne. I dalen på andra sidan öppnar sig en insjö med en smal sandstrand. Vid randen av sjön får han fatt på henne. Han lägger henne varligt på den packade sanden och börjar ta för sig som om detta är det sista han gör i livet; som om detta är stunden han väntat på i hela sitt liv.

Detta är även stunden som den ensamma och kärlekskranka planeten väntat på. I orgasmens ögonblick skälver den till. De väldiga molnmassorna skingras, vindarna upphör och kvar på den gamla planetens yta finns inte ett spår av liv utom spillrorna av ett rymdskepp och en tom kista.




Prosa (Novell) av andrasidan
Läst 534 gånger
Publicerad 2004-06-12 01:16



Bookmark and Share


  Roger VIP
Lysande, underbar berättelse från en tid då allt stod stilla. Älskade planet är en fantastisk berättelse. Enda felet är att den är för kort! Keep on!
2004-06-12
  > Nästa text
< Föregående

andrasidan
andrasidan