små insjunkna väggar med slitna tegelstenar som jag sett så många gånger
de är gula som dina gulröda lakan
flickan i hörnet tjuvlyssnar- när jag - när du - ännu en gång
korparna flaxar mellan mellan våra bröstkorgar
"varför håller du fortfarande på att leka med tanken?"
eh jag leker med tanken leker med knarket


vandrar genom stan men i en parentes
vad gör du, vem är du? vem har du blivit
du är så jävla vacker
sluta, du skaver

får mig alltid att skriva
tänka: vad fan håller jag på med? allt är som vanligt
som det alltid kommer att vara
kanske mördar du mig inte den här gången
kanske har vi mognat
(nej) - paralyserat

törnrosor och äppelblom igen fast smaklöst
han har stuckit iväg och seglat någonstans och jag måste våga ensam nu
själv, fastän det är tyst
Just då öppnar du
jo, jag vågar släppa in musiken igen! det ackompanjerar igen
jag kan leva igen, eller kan jag? kanske är jag mer död än någonsin
kanske är det bara för att jag är död som


allt annat känns så levande

jag vill sitta i pariserhjul
känna det i tårna igen
att du ska krydda med kummin och mejram och tindra. att du ska vara nervös och blyg
och att inte alla är så vuxna och säkra för det är de inte
att du ska säga fel, för att du är kär och inte vet
berätta om alla dina olika halsband
att du ska hitta på historier om att du sover i staden när staden sover


jag ska bränna alltihop
snart flyttar jag

och behöver aldrig mer veta vem jag varit här