- Se på dig själv, tänkte jag för mig själv när jag såg ner över mina jeansbeklädda ben som förde mig nerför trappan, ut ur bussens fuktiga och inständga atmosfär, ”se så elegant du skrider i de där svarta, högklackade pumpsen som din kompis glömde kvar för ett par dagar sedan. Klyver asfalten mitt itu”. Jag kunde inte sett alltför överjävlig ut om jag resonerade så där över mig själv, eller hur? För mina, i övrigt, så korta små ben såg faktiskt ganska slanka och eleganta ut i de där pumpsen jag ”lånat”, åtminstone uppifrån i ögonhöjd. Den lila, glansiga jackan var inte heller min. Den, liksom pumpsen, var något som jag hade lånat av en kompis men som sedan glömts bort och blivit kvar. Egentligen är jackan lite för liten, för den går inte att knäppa. Mina bröst är för stora, men det syns inte. Inte om jag helt enkelt ger fan i att dra igen dragkedjan. Hon ska nog få tillbaka dem snart, men först vill jag se på mig...hur jag klär mig i andras kläder. Mina egna tycks jag få lite klaostrofobi i, de skaver så förbannat. Till och med min egen hud tycks skava trots att jag varje kväll kletar in mig i någon sorts lotion som luktar persika. Men mina jeansleggins tycker jag om. Mina linnen. Mina gamla tröjor med hårdrocksband från 80-talet tryckta tvärs över brösten, skivomslaget strax under.
- Men visst ser jag elegant ut där jag skrider över trottoaren och klyver asfalten i svarta, inte riktigt mina, pumps. Tänker jag ännu en gång och förlorar mig i en gammal sliten bok med urblekta blad av Jonas Gardell resten av vägen hem.

Ett trappsteg.
-Måste hinna läsa klart en rad till!
Två trappsteg.
- MÅSTE hinna läsa klart ännu en rad!
Tre trappsteg.
- Fan också.

Hunden skäller.
Morsans gubbe skäller på hunden.
Och katten blir av misstag klämd i dörren när jag ska stänga.
Välkommen hem.

- Hej, säger jag av ren rutin och drar en kortfattad historia om hur jag tyckte att slutprovet i matte A gick för morsan. Hon ligger likt en romare på skinnsoffan i vardagsrummet med blicken fäst mot tv-rutan. ”Dödlig fångst” nu igen på Discovery. Undrar om det var reprisen från i morse? Har de inte fiskat klart de där jävla krabborna snart? Men men...bara de är nöjd så får det väl vara hur det vill. Mina inte längre så eleganta ben drar med mig in i köket. Wow, det tjuter inte lika jävligt längre om kylskåpsdörren när jag öppnar för att rota fram smör att bre på mina förkolnade skivor rostat. De smakar för bränt så lite sylt får göra det redan ”onyttiga”, vita brödet ätligt.

Tugga Tugga.
Fan vilket slöseri på tid.
Sjunker åter igen in i Gardell-boken från någon gång under 80-talet.
Nej, det här duger inte. Jag reser mig upp ur den matchande skinnfotöljen som tillhör samma soffgrupp och inte är alltför lika nedsutten som soffan och beger mig en trappa upp, in på mitt rum. Min borg. Mitt kaos. Mitt Beirut. Jag slår mig ner i min säng för jag ogillar så att sitta upp och läsa, det känns fräscht. Inga spermafläckar från den gamla goda tiden här inte på mitt nytvättade lakan.
Från min säng kan man se ut över hela mitt kungadöme, ut över kaoset som breder ut sig över golvet, den runda gräsplätten bestående av mossgrön matta och vidare upp över de två kullarna, de beiga fotöljerna. Kanske är det dags att gör såsom en kung borde, ta tag i röran och sätta allting på den plats det ska vara på. Det tycker morsan i alla fall, men det här är inte hennes utan MITT kungarike. Jag styr mitt land hur jag vill, trots att väggarna är nakna förutom ett rött vykort från Argentina med Che Guevara på och en förstorad, förfalskad sedelsaffisch med en föryngrad Al Pacino på. För du känner väl till Scarface? Tony Montana. JAG är Tony Montana.
Och jag ser ner och styr mitt nikotininfekterade kokainharem.

Spegel, spegel på väggen där. Att vara eller inte vara, här är i alla fall jag.
- Se på mig själv, tänker jag när jag ser in i spegelbilden, i mig själv.
Den eleganta gracen är som bortblåst, som om det aldrig följde med mig in genom dörren. Utelåst.
Det vagt lilaskimrande läppstiftet har torkats ut och blivit våldtaget av mackorna, lite för mycket regndroppar i väntan på bussen hem inne i stan har fått det korta håret att våga sig en aning och smetet ut vaxet till max. Det gör att man nästan ser lite ut som en blond version av Björn Kjellman då hån spelade Pelle Svanslös när det gick som julkalender på den tiden jag var barn.

- Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som skönast i landet är, säger jag för mig själv. Det känns som att dra ett säkert kort, för spegelfan har bara ett alternativ att välja mellan. För i mitt kungarike bakom fyra väggar och en stängd dörr finns för tillfället bara jag.