Hennes hår flög upp när vindpusten tog tag i de lockar som omfamnade hennes axlar så vansinningt perfekt....Jag log försiktigt för mig själv..Hur kan en människa så oavsiktligt påverka...Där står jag och tittar så själviskt och så upphetsad...Och vad är hon...Ett Objekt...ett skådespel inför mina ögon....Och njutningen är...Att hon inget vet.

Livets små njutningar ligger i de små stunder....dessa mikroskåpiska ögonblick då vi träffas av tankar som sprider njutning längs hela ryggraden....Vi spritter till och en värdelös dag är helt räddad....Vi älskar dessa små moment...vi älskar njutningen...vi älskar längtan till nästa gång.

Vi förstår inte det alltid....Vi kan tycka att vi vaknar upp till en helvetes dag..Regnet slår på förnsterkarmen som en påminnelse över hur dagen kommer att se ut....Vi står där och väntar medan dropparna rinner som ådror över ansiktet...Vi känner hur hopplösheten krampar sig fast i vårt inre....Och på en liten mikrosekund, överfaller det oss....Ljuset från en klarblå himmel, när allt var som mörkast på himmelen....

Känslan!!!

Den kommer som en skänk från ovan...och den bringar oss det hopp vi behöver för att övereleva de gråa stunder som faktiskt är utav en majoritet i våra LIV!!!

Hennes hår flög upp när vindpusten tog tag i de lockar som omfamnade hennes axlar så vansinningt perfekt....