Se där går Missunnsamheten
bligande syrligt i njugg
är inte fager om kinden
nej inte det endaste dugg

snörper försmädligt på truten
kastar sitt löje och spe
flinar sarkatiskt som ingen
när hon nu mäktar att le

välvilja vet hon väl inte
nej om man säger som så
skulle hon yttra nåt vänligt
kostar det nog säkert på

spydig det är hon och giftig
bjuder en sötsur konfekt
när hon nu orkar att bjuda
spottar man ut det direkt

ändå så ser man i blicken
någonting bräckligt och vekt
flämtar där i hennes öga
fast mycket otydligt blekt

kanske det är som dom säger
att hennes tarvliga sätt
kommer sig av att hon inte
har haft det så vidare lätt

kanske det är som dom säger
att denna missunnsamhet
sitter och gråter om natten
men då som en stor ensamhet