Jag svämmar över,
mitt glas är fyllt av lust.

Jag söker ett kärl att tömma mig i,
men hur skall jag klara av det själv
när ensamheten är som ett trasigt glas,
med en vass taggig skärande kant,
föränderlig och oregelbunden likt det liv jag lever.

Detta glas strimlar min oskyddade hand,
när jag sträcker ut den i verklighetens hårda sanning.
Flisor av minnen tränger in i mig.
Vackra, blänkande flisor,
från det glas jag en gång fyllde till brädden.

Detta kärl som lät mig släcka dess törst,
som skålade med mig.
Mitt eget glas var då helt
och stod stadigt på sin fot.

En dag sattes det ned för hårt,
så foten brast.
Jag hade ej längre den balans
som krävdes för en påfyllning.

Jag föll och allt rann ut
tills jag var helt tom.

Sedan den dagen
är ljudet av krossat glas
som en glödande påle genom mitt hjärta,
som svämmar över
av lusten som åter fyller
mitt lagade glas.

Av: Boa Berg
1998