dröjande lämnar jag vagnen

vagnen rör sig inom mig

alla tysta människor

vagnen rör sig inom dem

min hand ett spöke genom hennes kropp!

jag gråter

dagen här nu, rosa mot fönsterkarmen

glaset blixtrar och jag vänder mig

jag berättar inom mig

*

Det var en månskensklar natt. Marken beslöjad i en dunkel dimma av finkornigt damm som aldrig ville lägga sig helt. Bestrålade av det sjuka ljuset gick de tre, i målmedveten takt. Landsvägen den var sliten: stening, grusig och gropig av djupa hjulspår. De gick på led i ett spår där marken var plattast, som en karavan. De gick utmed betesfält, man gick utmed fält av gungande säd. Man gick och sparkade på sten framför sig för att vara vaken. Annars kunde den förväxta skuggan av någon stilla enbuske fånga deras uppmärksamheten för en sekund. I många timmar utan rast hade man gått när Joseph stannade tvärt; slog ut med händerna. – Vi måste vila också, sitta ner göra något annat än att gå! Annars är vår resa snabbt till ingen nytta, då vi aldrig orkar hela vägen fram. Stephen stannade trött, precis som Morgan. – Men vi har inte tid att stanna… särskilt bra att stanna mitt ute i vildmarken är det inte heller, sa Morgan. – Om jag inte vilar nu orkar jag kanske hela natten men när morgonen kommer kan jag inte gå ett steg till. – jo du måste bara övervinna tröttheten Joseph, fortsatte Morgan. Och inte göra dig föreställningar om hur tungt det är…om du orkar gå i morgon är inte viktigt nu om dina tankar istället vore riktade på nästa steg skulle det snart vara natt igen utan att du märkt att du gått hela natten och hela dagen. Kom nu! – Det är en vacker teori Morgan, men verkligheten begränsar oss människor du vet! Jag behöver vätska för att stå, och bröd för att gå. Stephen stod frånvänd en bit längre fram, såg ömsom i marken ömsom upp mot skyn som för att trånande lyckas binda en endaste stjärna till blicken. Förgäves tycktes det. – Vi borde faktiskt gå, fast vi är trötta, sa Stephen. – Nä, jag menar allvar nu…inte en meter kommer jag flytta på mig, och definitivt inte om jag inte får någon energi. Jag måste ha något att äta…Morgan! Ge mig en bit bröd! Morgan bar limpan i sin väska som en mor vaktar sitt barn. Han ryckte till vid befallningen. – Aldrig, brödet ska vi dela lika och äta samtidigt. Vi måste hålla oss till fasta tidpunkter Joseph. – Men det kanske inte helt är ditt eget beslut att fatta! Jag ser ingen anledningen alls som skulle kunna hindra mig från att ta min del när jag är hungrig. Jag är inte hungrig om tio timmar! Jag är hungrig nu. – Man glömmer så lätt. Inser du inte faran i att handla som du säger… att vi alla börjar äta på olika tider och okontrollerat olika stora mängder…för vem menar du ska hålla reda på det…tillslut äter vi alla dubbla portioner invaggade i ron att andra tror vi äter en – och på så sätt är maten slut innan vi ens märkt det. – Du är verkligen en idiot, sa Joseph. – Jag försöker planera det är allt, sa Morgan. – Du ska inte komma och prata om hur jag ska sköta mig! Du äger inte rätten till min del – Jag vill ha den nu, allt nu – jag ska ha allt nu! Ge mig min del! Plötsligt hade den håglöst nedslagna pupillen vredgats som smidet järn där dess glödande orangea blixtrade till, levde åter upp och glänste. Josephs ögon var blanka. Han stirrade nu tyst på Morgan, som vägrade föra blicken bort han också. I ett språng kastade sig så den lille Joseph över Morgan. Morgan föll på rygg vände sig med enkel muskelkraft runt och kom över Joseph. På en gång hade den skicklige krigaren inom honom vaknat. Han drog sin dolk, den som suttit i den fetes buk, till Josephs hals. – Nu då, lyssnar du nu då? Va? Ditt kräk nu lyssnar du!, sa Morgan så saliven stod som en fontän ur munnen. Joseph stirrade likblek och svag, vettskrämd, galen först rakt ut i luften och sedan i ett avgjort ögonblick Morgan rakt i ansiktet. Svett gjorde sin väg ned över hans panna och samlades i mungiporna. Morgan tog fastare tag om Josephs krage, nävarna vitnade. – Nu lyssnar du fan på mig din lilla skit! Om jag säger att ingen får ta bröd så är det så. Ingen tar bröd förrän alla vill ha. Det är reglerna gilla dem eller stick! Han skakade Josephs huvud mot marken igen liksom för att vara säker på att motståndaren inte somnat. Han tryckte an knivbladet, den kalla eggen var rostig och matt i månens skygga ljus. Den skar ut en lite fåra huden. Det började strila blod. Joseph stirrade upproriskt sin mördare i ansiktet. Men sa inga ord. Först då tycktes Stephen uppmärksamma vad som plötsligt hänt. Han vände sig tvärt mot dem och i ett slag kastade ha sig över Morgan, oskadliggjorde hans beväpnade hand, de rullade runt över gruset så luften tätnade i dammet. – Vad i helvete gör du!, skrek Stephen. Har du blivit helt jävla galen! Ska du döda honom va!? Tänkte du det? Stephen kastade sig upp på fötterna som en atlet. Han såg ned på Morgan som ännu log kvar, och hostade lite. Det dröjande svaret gjorde honom än mer förbannad. Han slog dammet av sina kläder, tog upp sin väska och började gå, utan ett ord fortsatte Stephen därifrån. Ungefär samtidigt väckte det minnen hos slagskämparna på marken. De flög upp på fötter, hittade försvunna krafter. De följde tätt efter Stephen sida vid sida under tystnad. Men bråkets var av sådan art som plötsligt kan stillas likt hunger, men som en viktig lärdom etsar sig fast i minnet hos ett barn, lika lätt kan väckas till förnyad hetta. Den månljusa natten hade sin kylande effekt på trötta ben. Det mystiska uttryck hela miljön antar en sådan natt kan lätt framhäva vikten av radikala lösningar. Med så mycket frisk luft kan stora tankar tänkas. Stephen gick långt förre, som om de inte riktigt ville närma sig honom. ibland försvann han över ett uppförsslut. Joseph gick sist, men tätt i rygg på Morgan. Han ruvade på Förlorarens tankar. Och en kurrande magen. Den var sur och ekade som innehöll den hela världens samlade tomhet . Morgan verkade förlorat den allra sista tanken på att han bar den för Joseph så åtråvärda skatten, bröd. Alltjämt gnolade han inom sig på sin visa, lycklig över att gå segrande ur striden. För varje gång Stephens silhuett försvann bakom en höjd, upphörde Josephs steg tillfälligt, ekade ut, vrålade , dundrade, bultade blodet fram tunt och otillräckligt vid hans tinningar. Hans ögonbryn kröp samman, medan hans ögon glänste mellan tunna springor av vekat skin. Så försvann han igen, Stephen…Hela huvudet var varmt. Blodet pulserade men verkningslöst och lamt. Ljudet ackompanjerades av deras steg och melodin, den taktfasta, som nynnades i spiraler , ständigt återkommande slingor av han som vaktade näringen. Joseph såg sig omkring: gärdsgårdar och öde betesmarker, ensliga buskar. Blad som fladdrade ljudlöst i vinden. Ingenstans något att äta! Han stannade återigen, som vanligt. Klev upp på gärdesgården vid sidan. Morgan trallade på, som vanligt. Joseph tog ut en sten, ur gärdsgården. Den var spetsig som ett spjut. Han slöt sina fingra kring den, den hade som en rundning mot handflatan, tyckte han. Den passade perfekt. Spetsen stack fram. Och blodet förnam han knappast längre. O, hur värdelöst är inte blod utan näring! Ljudet av världen brusade, böljade av och an - en dissonans av märkliga ljud. Han kavlade upp rockärmarna. Såg upp mot skyn, på källan för all mystik. Det var månljuset. Snabbt och oförhindrat hann Joseph i fatt Morgan, dängde stenen med största kraft i hans bakhuvud, en gång. Sedan i fallet – igen. Följt av ett förkvävt skri som lämnades över till heden, att dö vid bergen i horisonten. Blod rann ur den stupade vandraren. Och när dödsskriet nått Stephen och han hunnit till platsen var allt för sent. De hade nu blivit två. Joseph satt där med sin brödbit på vägkanten, bortvänd och åt. Stephen rusade fram till det blödande liket. Han kastade sig över det besinningslöst. Insikten att rädda ett utrinnande liv var omedveten och överskuggade allt! Han försökte med allt: hjärtmassage, rev kläder i stycken och använde för att fördämma blodförlusterna. Till och med när hela kroppen var stilla blåste han luft i döda lungor. Förtvivlad gav han så upp. Ingenting fanns att gör. Morgan var redan död. Snart skulle ingenting skilja hans kropp från marken. En värme steg upp från honom, än var blodet varmt, än skulle han inte multna. På knä, helt ned blodad, drog Stephen sina händer upp över pannan genom håret. Varför!? ropade han. Varför, han är ju död! Orden var mer ett konstaterande än en ärlig förbannelse. Han skrek dem utan att fästa dem vid Joseph som dess handlings skyldige. – Hur gick det här till, fortsatte han omtumlad. Nej, förresten jag vill inte veta … det talar sitt tydliga språk. – Han började bli farlig för oss, sa Joseph lugnt. Jag frågade bara efter bröd och han trodde han var någon slags enväldes härskare, han skulle bestämma över provianten tyckte han...en sån fungerar ju inte att ha med på en vandring av den här typen… - Hur kunde du?… du, döda en människa… - Kom inte med en massa moralpredikningar du också, var i stället rättvis och begrunda hur han uppträdde. Joseph knöt sina händer och förde dem mot skyn. – O, Elias måtte du be Gud om min förlåtelse. Han log. Log som en galning och hög in på limpan igen. Stephen gick fram till honom och satte sig på huk så de kom i samma ögonhöjd, så såg han Joseph i ögonen. En förtvivlad tapp av is föll där på dess glob och till marken. De stirrade tyst på varandra. Stephen tog brödet ur hans hand, vecklade upp fingrarnas krampaktiga tag runt det. Sen kom det: - Jag vet inte vad som flög i mig..., tjöt Joseph. Han fällde skamsen ner blicken. Hans sätt att provocera mig…det var allt som jag kunde tänka på, men nu efteråt är jag bara tom. Inga tankar. Hans tillrättavisningar, hans övertygade tro att han ägde makten att styra mig…vad säger jag? Det kan aldrig tillåta mord! Jag ville inte vara en ond människa, jag ville inte bli en. I ett ögonblick är allt förändrat och samtidigt är jag densamme. För evigt ska jag leva med denna handling jag vet det nu, jag visste det direkt, den gnager redan sitt hål i mitt bröst. Ner där sipprar tomheten och fyller mig. För evigt, till slut. Josephs tårar visste ingen hejd. Och samtidigt lämnade orden hans mun som en ramsa. – Men vad gör det, en evighet är ett liv och mitt liv ska inte bli långvarigt. Jag känner det och har känt det sedan stormen kom till vår värld. Efter dess ord reste sig Stephen plötsligt. Han granskade Joseph, som inte tittade upp utan bort. Stephen tog ett stadigt steg mot sin väska, som han slängt i all hast vid sidan om den döde Morgans kropp. Han ryckte ur den sin kniv och kastade den till Joseph. – Här ta min dolk. Jag vill aldrig mer se den, för jag är rädd att samma öde som drabbat dig ska frestas mig, den möjligheten vill jag avstå. Jag ser hur ditt liv nu förändrades, jag fruktar för att hamna där själv. Men vägen är lång , den här vägen är lång och därför kan man aldrig göra planer för allt. Än mindre hålla sig till dem. Genast vände han sig, slängde sin väska upp på axeln och fortsatte. Han gick utan att vänta på svar. När det tystnat vände sig Joseph om. Stilla, förstelnad iakttog han Stephen försvinna bortom en höjd för att en lång stund senare se honom närma sig horisonten, med oavbruten fart över den flacka vidden. Själv, i sällskap endast med en död som han nu såg på, och som han ansvarade för, spratt en tanke, en rörelse till i honom – är allt över nu? Här det här jag ska dö, dö av svält bredvid, den jag dödade för hunger. Utan tvivel, snabbt, högt, klart, svarade han sig själv: - nej!, nu ska allt börja! Äntligen är jag fri...Från gruset som bildade vägen plockade han upp kniven, Stephens kniv och blottade eggen. Den blänkte i soluppgången, han kastade den bort över heden vildmarker med all sin kraft. Tog sin väska och sprang, sprang helt oavbrutet som en vild i timmar tills han stupade av genom ärlig trötthet. När han vaknade hade dagen trätt in helt. Han var fortfarande ensam och luften var torr, smakade sand. Det var den klaraste dagen sen stormen dragit förbi. En ny värld som egentligen var den gamla trädde fram i skiftande former. Dammet låg som ett täcke över alltihop. Men nu kunde han se långt! Därför beslöt han att åter trotsa sin död och ta upp jakten på Stephen.



*

hem från skolan och
musik i lurarna
magiskt ruvar vågorna
torra tårar

blixtrar mot en mur
likgiltighetens värv
av leende läppars hån

sväva i en rymd begränsad
av intellektets fantasi
förlora makten över tiden
in i ett hörn
det är örats virvlande trumma
som ackompanjerar
en tapper feghet till världens fördärv

du föddes att leva
och glöm aldrig det