Floder möter många bäckar
och växer i mötet med varje
ger sin medryckande fors
till de stillsamt ambulerande
tar dem helt,uppslukande
växer, blir mera flodlikt flod.

Är det en bild, vrångbild
av manligt kvinnligt mötande?
Är det den mardöm många bäckar flyr?
Är det mans framfart
genom kvinnas underliv
som flodfårebrett slukar henne
och alla hennes flöden
för att utplåna och eliminera,
lämna bara det hon var för honom
tömd på det andra livet som där fanns?

Om bäckarna, de ljuvliga pärlande kvinnobäckarna
skrämts av manforsarna'
och nu inte längre vågar möta nya vatten
då dränks blomsterängarna uppströms
ruttnar skogen bort på rot
möglar säden innan den fått hjärtblad
blir torrt land sumpmark
men floderna sinar ut.

Botar man floden från sitt väsen
om bäckarna går i stå och sin och strejk?

Var inte varje flod en gång en bäck
en samling daggfall som rännilslikt 
formade sig till en längtan att bli hav?

Var det inte i kvinnlig bäck
som varje man blev liten flod?
Inte nöjd med rännilsliv
pådriven av alla bäckar små
gödd av bäckens ambition 
att möta hela havet
famna alla stränder
men pressad i svår fåra
blev floden hänsynslös kraft
och bannas nu för den fåra han plöjt.

Vad säger Neptun, Näcken Nymfen och sjöjungfrun
om denna i sig vända illusion,
hur reder de ut flodens vilda vandring
från bäckens tysta stilla vilja?

Vem vållar vem?