Den tid som nu tar sig över oss, mörkret och kylan.
Ger mig just det dära, som ingen annan kan.
Då jag tillåts att få vara i min vrå av mörkret, den ger mig lugnet.
Vad säger det om mig?
Min längtan efter dig början av året, då dina knoppar börjar att ta form.
Det ger mig hopp och längtan.
När du slår ut dina blad och färgerna börjar ta fart, då står jag i blomning, väcker mitt sovande innersta.
Då finns ingen som kan stoppa mig, som om jag väcks till fullt liv utan kontroll.
Vet att jag får njuta av allt det som du mig ger nätterna blir till dagar.
Sen kommer tiden igen då mörkret sig lägger över min själ som ett täcke av lugn och jag får åter vila.
Vintern dig vill jag ej benämna,för hos mig ingen plats du kan få, kylan din är för rå.



Orkiden